Samma kväll intervjuar jag 2tone-legenden Pauline Black om hennes hyllade självbiografi Black By Design som släpptes i höstas och hinner förhoppningsvis med att se spelningen på Strand också.

Det är mycket nu.

På lördag spinner jag vidare och spelar vintage reggae, 50-talscalypso, cumbia, afro-beats och soul på Läkare Utan Gränsers internationella fest här i Stockholm. Gaget stoppar jag direkt i bössan, så skänk en slant ni också.

Du har förmodligen redan hört låtarna, känner säkert till de flesta av sångerskorna och kan kanske också en stor del av historien. Ändå är Malin Marckos två program långa radiodokumentär om kvinnliga reggaesstjärnor, deejays och one hit wonders väl värd att uppmärksammas. Grym på alla sätt och vis.

Minuset?
Skulle vara namnet då. Baktaktens drottningar känns trött, fantasilöst och lite fånigt. Men bortse från det och lyssna. Erik Magni bidrar dessutom med en hel del bra. Tune in!

Gillar ni musiken, då borde ni definitivt köpa upp er på samlingen Melody Life: Trojan Sisters. Bra skit.

Morgonen är grådisig en typisk vårsöndag. De få människor som kliver av tunnelbanan har antingen barnvagn och är på väg mot lekparken eller på väg hem med trötta ögon efter en lång natts festande.

Ett tiotal meter ned längs gatan skyltar mäklarfirman med nyrenoverade bostadsrätter. Aspudden var länge en utpräglad arbetarstadsdel, men har de senaste åren blivit ett av de kanske tydligaste exemplen på hur gentrifieringen breder ut sig över Stockholm. Läget är attraktivt och många av de före detta hyresrätterna har sålts ut. In flyttar en välbärgad medel­klass, ofta med rötterna i andra delar av landet.

Love Antell ursäktar sig. Han har glömt vår intervju och ber om tio minuter till innan vi kan ses på det italienska kaféet ett stenkast från Örnsberg och mitt emot hans lägenhet.

– Faktiskt hyreskontrakt i första hand. Jag har mest bott i andra hand tidigare. Ett av de få hyreshusen i området, säger han och pekar upp mot tvåan och beställer en kaffe.

Det är svårt att avgöra om han är nyvaket förvirrad av den där känslan att justfan, det var intervjudag i dag eller om han bara är så där trött man kan vara med en ett och ett halvt-åring hemma.

– Jag ber om ursäkt, verkligen. Det är rätt mycket som händer just nu, säger han utan att jag på något vis antytt att förseningen skulle vara något problem.

Det är bara några dagar kvar till releasen av skivan Gatorna tillhör oss och Love Antell och bandet har gått in i en intensiv period av repande inne i bergrummet i grannförorten Midsommarkransen. Samtidigt är han föräldraledig och försöker fundera ut vad han ska göra med framtiden.

– Jag har ju lite planer, men mycket är rätt blankt. Jag funderar faktiskt på att börja plugga på universitetet i höst.

Vi sätter oss vid bordet närmast fönstret. Utanför börjar trafiken komma igång efter Hägerstensvägen, gatan som förbinder Aspudden med Örnsberg. Florence Valentines tidigare sångare Love Antell är aktuell med sin första skiva helt på egna ben. Även om de flesta i bandet medverkar märks det tydligt att det är Love Antell och inget band.

Är Florence Valentine helt lagt på is?

– Ja, så är det. Mot slutet så var det ju mest jag som drog i allting och skrev texterna, så även om typ alla från bandet är med i studion nu så känns det verkligen som min grej. Jag tänker på hur poeten Jenny Wrangborg beskriver hans musik i en text inför skivsläppet. Att fyra minuters popmusik säger mer om Sverige än alla rapporter om barnfattigdom hon har läst. Allra tydligast blir det i låten ”Barnens ö”.

”Samma gympaskor som pulsat i snön

Sparkar boll på parkeringen

Du vet Shahriyar frågar så konstigt ibland:

Folk drar till landet,

Är inte Sverige ett land?”

Gatorna tillhör oss. Ett slagord som albumtitel?

– Jag tycker det är fint och det låter snyggt. Men sen finns det ju också en politisk laddning i det. Att vi faktiskt måste kämpa för att behålla det offentliga rummet.

Det låter kanske fånigt, men du känns ju lite som Sveriges svar på Billy Bragg. Och Florence Valentin lät ju väldigt mycket som The Clash. Hur ser du på det?

– Klart jag har lyssnat mycket på det där. Men helst vill jag inte ses som en Billy Bragg-kopia med svenska texter. Även om jag gillar honom som fan, han är en fantastisk berättare.

Love Antell fortätter att prata om sitt låtskrivande. Mycket handlar om uppväxt, om Stockholm och livet i de sena tonåren. Hans berättar att han inspireras av ungdomar han ser på stan.

Livet var jävligt skönt runt 22. Alla var på samma plan kändes det som. Men nu tio år senare märks det så tydligt allting. Hur vissa faller ifrån och tvingas ge upp sina ideal.

Själv står han dock kvar, med barnvagn och gitarr, på de popkulturella barrikaderna. På en stödspelning, demonstration eller som förra året, då han inledde den amerikanska Joe Hill-arvtagaren Otis Gibbs första Sverige-spelning. Men trots skivan är kalendern fortfarande rätt blank.

– Jag ska ta tag i det där. Det vore kul att spela på någon visfestival i sommar och sen kanske en turné till hösten. Just nu är det som sagt ganska mycket annat också, säger Love Antell och ler.

Jenny Wrangborg avslutar sin text med att bra musik får en att lyfta blicken, att se världen klarare. Att man inte är ensam, att det ger hopp. Att Love Antells musik hyllar de osynliga: sjuksköterskorna, nybyggarna under broarna, de blixtrande revolutionärerna över datorskärmarna och alla hjältar som faller.

Love Antell skyndar iväg till småbarnsledighet innan eftermiddagens rep. Skivan har just landat i butikerna men vinylutgåvan har fastnat någonstans i postgången och hinner inte komma i tid. Ungefär som Love Antell. Men han hoppas, säger han, att det ska lösa sig bra ändå.

Folk får köpa cd:n så länge, säger han och släcker cigaretten.

Och det borde ni verkligen göra. För det är som Jenny Wrangborg skriver. Den hjälper en att se världen lite klarare.

Oavsett om du bor i ett gentrifierat Aspudden eller i utkanterna av Sundsvall.

]]> http://blogg.johanrostlund.se/2012/05/love-antell/feed/ 0 http://blogg.johanrostlund.se/2012/05/narkotikakommissionen-har-drabbats-av-moralpanik/ http://blogg.johanrostlund.se/2012/05/narkotikakommissionen-har-drabbats-av-moralpanik/#comments Thu, 03 May 2012 12:03:59 +0000 Johan Röstlund http://blogg.johanrostlund.se/?p=1379 För någon vecka sedan skrev ett antal politiker, tjänstemän och poliser en debattartikel i Arbetarbladet och Gefle Dagblad mot den planerade reggaefestivalen i Furuvik. Moralpanik och förbud, från höger till vänster.

I dag svarar vi.

Fördomar, moralpanik och skrämselpropaganda. Det menar musikkritikerna Johan Apel Röstlund, Peter Alzén, Anders Sundin och Erik Süss att Gävles narkotikakommission ägnar sig åt när de i en aktion försöker stoppa reggaefestivalen att flytta från Uppsala till Furuvik.

1995 gav tulltjänstemannen och skivsamlaren Göran Bohlin ut sin drygt 200 sidor långa musikaliska moralkaka, ”Den idiotiska klubben”, om sex, droger, rock’n’roll och ungdomsmusikens utveckling under fem decennier. En verklighetsfrånvänd popkulturell variant av socialstyrelsens klassiker ”Haschboken” från tidigt 1980-tal. Om rock- och popmusik som får tonåringar att börja knarka.
Nu, snart 30 år senare, vill Gävles narkotikakommission (Maritha Johansson (V), Lars Öberg (S), Emmely Wikholm (MP), Matilda Sundquist Boox (FP), Magnus Oscarsson (M), Lili André (KD), Wolther Planck, socialtjänsten, Johnny Gustavsson, socialtjänsten, Johan Bast, ungdom/drog-gruppen, Gävlepolisen, Sven Persson Samhällsmedicin Gävleborg) stoppa reggaefestivalen att etablera sig i Furuvik (debattartikel i Arbetarbladet 27/4).
Åter krockar två världar och historien upprepar sig. För precis som med dansbandseländet på 50-talet, Beatles på 60-talet, punkscenen i slutet av 70-talet, videovåldet på 80-talet och ravefesterna i början av 90-talet står en förvirrad vuxengeneration och förstår absolut ingenting och ropar på förbud.
Att förbjuda musik kommer aldrig att leda någon vart. Oavsett om det har religiösa, moraliska eller politiska motiv.

I debattartikeln lyckas de undertecknade ta fram statistik för att skrämma föräldrar till att inte släppa iväg sina tonåringar till Furuvik 17 och 18 augusti. Uppsalapolisen medger att det har varit problem med cannabis under de årliga festivaldagarna, men säger samtidigt att festivalen i övrigt är ovanligt lugn. Få våldsbrott, nästan ingen fylla och blandade åldrar inne på området. Naturligtvis är det allvarligt om 13-åringar röker marijuana. Precis som med en allt för tidig alkoholdebut. Något som var vanligt på den nedlagda Cityfesten. Och självfallet ska samhället arbeta för att minska användandet av illegala droger såväl som att minska bruket av alkohol.
Men att utgå ifrån att de som lyssnar på reggae använder narkotika är grovt fördomsfullt. Vi skulle till exempel aldrig förutsätta att Brynäs A-lagsspelare har alkoholproblem trots att flertalet av dem var påtagligt berusade när de hyllades för sitt SM-guld på scenen förra lördagen inför 15 000 personer på Stortorget i Gävle.
Lika allvarligt känns det med klåfingriga politiker som inte verkar ha några egna erfarenheter från festivaler. I stället oroas de bakom sina skrivbord och ryter så snart något nytt, i deras värld främmande, dyker upp bakom den trygga kommunknuten.
Att reggae och cannabis lätt kopplas ihop är inte konstigt. På Jamaica, oavsett vad man tycker, är det en del av rastafarirörelsen. Men att tonåringar här skulle gå ned sig i grästräsket för att Furuvik tar över en av Sveriges populäraste festivaler är absurt. En av orsakerna bakom ungdomsmissbruk är just brist på fritidsaktiviteter. Att därför försöka stoppa festivalen är direkt kontraproduktivt i kampen mot narkotikan.
Se i stället reggaefestivalen som ett sätt att delta, försöka påverka och träffa besökare från hela landet. Vi litar också på att arrangören Furuviksparken och ägarna Parks & Resorts (som är en van artistbokare med bland annat Gröna Lunds hela artistprogram på sitt ansvar) vet vad de gör och att de har adekvat bevakning och de vakter som behövs på området.
Den stora majoriteten är där för musiken och för att hänga med vänner. Om någon vilsen 13-åring tänder en joint ska de naturligtvis få hjälp genom socialtjänsten. Men sluta vara så klåfingriga, fördomsfulla och trångsynta. Kom in i matchen.

Johan Apel Röstlund
journalist, reggae-dj och musikkritiker
Peter Alzén
matematiklärare och musikkritiker
Anders Sundin
journalist och musikkritiker
Erik Süss
förskollärare och musikkritiker

För två år sedan skrev jag ett uppslag i tidningen Arbetaren (17/2010) om 1a maj och dagens betydelse genom historien. Bland annat intervjuade jag Kristdemokraternas ombudsman i Uppsala, Miriam Eriksson, om varför hon och hennes parti valde att gå ut på gatorna just den dagen. Nu, två år senare, har det tagit fart. Det ringer från riksdagsgruppen, arga pressekreterare och från TV-produktionsbolag och vill veta. Stämmer det verkligen, det hon sa? Ja. Det stämmer. Här kommer artikeln. Längst ner på sidan svarar Miriam på mina frågor.

1 maj 1

1 maj 2

Det här, människor, lyssnade vi mycket på i Hälsingland, jag och Lisa.
Vi hånglade på balkongen i vår första lägenhet till Gram Parsons och fan vet om inte Emil blev till efter en låt av Lynyrd Skynyrd?
Hur som helst,
Blue eyed soul till Björn Owen Johansson. Ikväll kör vi dock, precis som vanligt, knastrig ska, skruvad rubadub, Kingstonjazz och bubblande rytmer från Croydon.
Välkomna ner i källaren på Pet Sounds Bar 20-01.
Vårfest!

Och förresten. Om ni också är nyfikna på skivan jag brände. Maila: johan.rostlund(snabela)gmail.com så skickar jag ett ex.
Trevlig helg!

01. this room for rent- sammi smith
02. big mouth usa- jim ford
03. what a good thing we had- johnny cash & june carter
04. hestiating beauty- billy bragg & wilco
05. hus- joe south
06. stone fox chase- area code 615
07. mississippi delta- bobbie gentry
08. double trouble- lynyrd skynyrd
09. yes i see- bob gibson
10. don´t let the sundshine fool ya- townes van zandt
11. mama roux- dr. john
12. sixteen tons- tennessee ernie ford
13. king of the road- roger miller
14. hey good lookin- charlie rich
15. close up the honky tonks- the flying burrito brothers
16. under my thumb- rolling stones
17. big d- waylon jennings
18. you better move on- travis wammack

Försök att föreställa er dagens reggaescen utan soundsystems.
Som MTV utan Michael Jackson, eller som att Stones aldrig hört Muddy Waters.
Reggae och dancehall vore inte vad det är utan Duke Reid och hans Treasure Isle.

Producenten, den före detta poliskonstapeln och skivbolagsbossen Duke Reid hann precis uppleva hur reggaen fullkomligt exploderade på den internationella världsmarknaden.
1975, bara något år efter Bob Marley & the Wailers absoluta genombrott, besegrade cancern den då 60-årige reggaepionjären som just sett ”sina” artister U Roy, Dennis AlCapone och Justin Hinds utvecklas till giganter på en för den tiden molnfri (åtminstone för jamaicanska skivbolagsdirektörer) musikhimmel.

Nu släpper Trojan Records tre dubbelalbum från Duke Reids legendariska bolag Treasure Isle.
Om Studio One var den lilla karibiska öns svar på Detroits Motown, måste Treasure Isle definitivt räknas som Jamaicas motsvarighet till den smutsiga söderns Stax-records.
En kusin från landet. Skitigare, lite mer bortglömd men med precis lika starka melodier och oförglömliga hits. Och lite lite före sin tid.

Redan på 1950-talet pekade Duke Reid nämligen ut vägen mot framtiden. Han packade sin rostiga Trojan-lastbil full av baslådor, högtalare och amerikanska rhythm and blues-sjuor och tog de krokiga vägarna mot framgång. Hans Duke Reid´s the Trojan spelade på i stort sett varenda dans värd namnet.
Utan honom hade dagens sound systems-kultur troligtvis sett galet annorlunda ut. Känslan han hade, att plocka upp talanger från gatan och låta dem skrika sig hesa till de bubblande rytmerna från lastbilsflaket, går definitivt att jämföra med Phil Spectors sökande efter perfektionism.
Nora Dean, John Holt, Hopeton Lewis och Alton Ellis är bara några av artisterna som spelat in i studion han så småningom byggde upp.

Under 1960-talet dominerade han Jamaicas musikindustri, och fick producenter som Coxonne Dodd och så småningom även Lee Perry att gå i samma fotspår. Allt var möjligt. Koppla in, koppla om. Exprimenten under knappa förhållanden. De tidiga åren som polischef bidrog säkert också. Disciplinen vid inspelningarna sägs ha varit stenhård. Kanske var det också därför början på nedgången kom med reggaens stora internationella genombrott. Rastakulturen lockade en ny typ av publik, och Reid, som kanske just på grund av bakgrunden inom jamaicas auktoritära poliskår, hatade varje inslag av Rastafari. Han till och med förbjöd låtar som ens antydde något om Selassie och ganjaromantik i sin studio.

På Trojans tre nyutkomna dubbel cd´s samlas klassiska inspelningar från 1966 till -73. En grundutbildning i dåtidens Jamaica. The Techniques, Baba Brooks och The Melodians.
120 spår med alldeles fantastisk musik som länge ledde utvecklingen i landet, men sedan tappade fart när efterföljarna kom ikapp, och så småningom sprang förbi. Duke Reid hann hur som helst se åt vilket håll vindarna blåste. Förhoppningsvis förstod han också sin egen del i historien.
Köp här!

Kanadensiska Grimes, eller Claire Boucher som hon egentligen heter.
Singeln Oblivion, som finns med på tredje albumet Visions släpptes i förrgår och ja…
Förväntningarna blir inte direkt mindre.

Och så den brittiska rapparen Speech Debelle. Uppföljaren till 2009 års Speech Therapy. Så. Sjukt. Bra.

Sommaren 2009 pratade jag med socialantropologen och författaren Christer Lindberg. Vi satt vid ett bord och drack kaffe i solen. Han berättade om sin bok Marley, lejonets frihetssång, och utvecklade sitt intresse för tredje världens kanske inte första men framförallt största superstjärna.
Om det dramatiska livet i Kingstons ökända slumkvarter, som vilse och identitetssökande på den amerikanska östkusten ett knappt decennium innan det internationella genombrottet och om de sista åren som levande legend, om än motsträvigt.
Jag berättade om musiken som format mig till den jag är och betydelsen Bob Marley fortfarande har, och framförallt hade för mig under tonåren.

Jag vet inte hur många böcker och filmer, av skiftande kvalité, som gjorts. Analyser, försök till förklaringar, rena biografier, och för en del också ett sätt att försöka plocka politiska poänger i en allt snurrigare värld.
Intresset för Bob Marley är konstant och musiken känns fortfarande lika aktuell nu som då.

Marley, av den Oscarbelönade filmskaparen Kevin Macdonald, är dock det mest heltäckande hittills.
Med start i Cape Coast, den ghananska kuststaden varifrån en stor del av 16- och 1700 talets slavar såg den afrikanska kontinenten för sista gången innan de ohyggliga resorna över Atlanten, tar filmen oss med till byn Nine Miles högt uppe i de otillgängliga jamaicanska bergsmassiven och vidare ner genom landet på slingriga grusvägar till Trenchtowns slum och sedan- någon timme senare- ut på världsturné och ett liv långt borta från den växande Rastafarirörelsen på ön.

Ett unikt bildmaterial och berättelser som tidigare varit relativt okända. Om hur Bunny Wailer, Peter Tosh och Bob tidigt upptäcktes som The Teenagers och plockades upp av Joe Higgs. Han tvingade ut dem om nätterna för att spela sina låtar på den lokala kyrkogården.
Ett sätt att övervinna både rädsla, menade Higgs, och för hålla områdets duppies i schack, vandrande vålnader vars gravar skändats.
En folktro som fortfarande lever bland många på Kingstons bakgator. Mr Brown och Duppy Conqueror är två av Marleys mest kända låtar om myterna kring den svarta magi som sägs framkalla de dödas själar.

Who is Mr Brown? I wanna know now!
He is nowhere to be found.
From Mandeville to slide-a-ville, coffin runnin’ around,
Upsetting, upsetting, upsetting the town,
Asking for Mr Brown.

Men det är också en berättelse om det politiska våldet, Jamaica var under 1970-talets mitt på gränsen till inbördeskrig, kärlek, frustration, gangsterbossar och besvikelse.
Barnen, fruar, älskarinnor, före detta premiärministrar, barndomsvänner och en avlägsen kusin. Från kaffe- och ganjaodlingarna i bergen, till Oxford street i ett pulserande London. Självständighetsdagen i Zimbabwe, där militären framför ögonen på Marley, skoningslöst mejade ner en fattig befolkning som ville fira. Hos cancerläkaren i Schweiz och hemma på 56 Hope Road där kön dagligen växte sig längre av människor som sökte hjälp.

Bob Marley är fortfarande i dag en ikon och ett ansikte lika känt och minst lika politiskt laddat som Che Guevaras.
Frågan många ställer sig är hur det hade varit, vad Jamaica blivit och hur musiken låtit om inte cancern satt käppar i hjulet.
Bilderna från New York, med bara månader kvar i livet, visar en inte bara turnétrött reggaestjärna utan också en tärd rasta utan dreadlocks.

Begravningen med tiotusentals människor efter vägarna, arvet som förts vidare genom barnen (att Damian Jr Gong inte intervjuas är egentligen det enda som saknas), egna bolaget Tuff Gong och den legendariska spelningen på One Love Peace Concert 1978 väver samman historien och påminner om klimatet han växte upp i. Från rudeboy i en av världens kanske mest segregerade huvudstäder till superstjärna på privatsjukhus i Miami.
Det är två och en halvtimmes dokumentär i absoluta världsklass. Vare sig du gillar musiken eller inte. Här berättas en historia som hör till allmänbildningen. Västvärldens exploatering av Afrika, utrotandet av ursprungsbefolkningar, korruptionen i spåren av den brittiska koloniseringen och ett Västindien långt från vykortens strandparadis.

Filmen går i dagarna upp på biograferna i USA och Storbritannien och släpps på dvd i Sverige 15 augusti.

Fint serni. Bara att lyssna och tjacka här.