Inte en dag för sent.

…Eak A Mouse var över förväntan. Backad av ett blytungt band blev det en av de bättre spelningar jag sett på sistone. Ska´n Ska däremot, inte alls min grej. Dreadlocks och baggypants på ett sätt som mer påminner om Rage against the Machine än om musik än om musik jag gillar.

…BBC 6 fortsätter att lägga ut fantastiska programserier att podda eller lyssna på online

Idag har jag kört Paul Sextons fyra program långa historia om 2 tone records. Grymma intervjuer, anekdoter och såklart otrolig musik från ett annars grått och skitigt Coventry under sent sjuttiotal.

Klippet: Aswad- Showcase för 40 pix på Mickes i Hornstull. Trots att jag har de flesta av låtarna på diverse samlingar kunde jag naturligtvis inte låta bli. Babylon och Warrior charge är bland de tyngsta brittiska roots och dublåtar som gjorts, all time

Köp, det finns inget alternativ!

Så
lyssna genast in er på svenske producenten  Johan Hugos (Terry Lynn mfl) hyllade projet. Köp, eller om ni saknar pengar, lyssna och slanta sedan upp så snart ni kan. Så bra är det verkligen.
På riktigt!

Tydligen ska Eccles efter dansen klivit fram till en tjej, lyft på hatten och utbrustit
Hey streggae come make we…reggae!
Streggae var dåtidens slang på jamaika för lättfotade brudar, och resten är som sagt historia.
Hur det gick för Eccles, det vet jag inte mer än att han fick en strålande karriär i musikbranschen tillsammans med framförallt husbandet the Dynamites, och var också en av de första att radikalisera texterna i den tidiga reggaerörelsen.
Ett tips som kan rädda din helg, så kolla din lokala skivhandlare och köp!

Onsdagmorgon och fortfarande inga svar,

Jag bockar av ansökningar som personlig assistent, inkassochef, radio, teve och tidningreporter, bibliotekschaufför, klottersanerare, knarklangare mm…men nix, dött som i graven. So far.

Småpratar istället med Emil över en talrik fil, lämnar på dagis och…funderar över vad jag tycker om Alkbergs senaste, Nerverna. Tror faktiskt jag gillar den riktigt mycket.

Precis som med Massive Attack som jag skrev om tidigare finns det musik för varje väder, eller åtminstone känslan för ett väder. I stort sett hela dagen har Ian Browns nya My way studsat ur högtalarna, och jag misstänker att det måste vara hösten, igen. 

Det är brittiska beats och med exakt samma röst som på det tjugoårsjubilérande debutalbumet med Stone Roses. Mycket mer om det skriver jag inte nu, recensionen måste tryckas först.

 Men defenitivt ett av höstens absolut bästa skivsläpp, så missa inte. Passande nog har vi just beställt biljetterna till London i början av december. Och vem spelar inte sista kvällen ute i Brixton?

Vi bokar upp lördagkvällen hemifrån, och det blir förhoppningsvis grymt. Desutom kan jag tipsa om intervjun i senaste numret av Mojo. Appropå beats.

I took my son to see the Notorious B.I.G. story , it was really inspirational. I met Biggie in september 1995 and it was mega. He was like something out of the Bible…Someday I have to pinch myself that I met him

Någon som sett den än föresten?

Inget nytt visserligen men en snygg dubbel cd från Soul Jazz records, och med alla låtar samlade i ett fodral
Givetvis ett måste för en nyinvigd, och annars som för mig, skönt med allt i ett

Boken har jag tipsat om förr, men jag gör det igen. Beth Lesser´s foton får din soffa att kännas som ett barbord längs Tivoli Gardens smutsiga gator medan du bläddrar

Läget annars består i att färdigställa repet från Bollnäs.
Lisa ringde förresten, hon klev runt i skogarna utanför Falun och var bara meter från att bli björnmat.
Tuff skit och både hon och fotografen fick springa tillbaka mot bilen

Förresten, nu börjar grytet där jag sitter och skriver äntligen likna nått
Crunkit up!

Nu, en kaffe och rubadub i väntan på lekparkshäng