Forward ever, backward never.

Radical Rhytmic Revue har just bokats in som husklubb på Pet Sounds bar ett halvår framöver från och med nyår.
Det ska firas, naturligtvis. Och planerna smids för fortsättningen. Mer om det längre fram.

By the way.
Kom förbi ikväll också. Jag spelar i baren på övervåningen mellan 21-01. Skånegatan 80 är adressen, och naturligtvis är det gratis.

Extra Extra

Premiär!

Från Colombias bergiga regnskogar, till Kingstons sprudlande sextiotal vidare upp över Karibiska havet och in i den djupa amerikanska södern med dess raspigt hjärtskärnade soulklassiker
Eller
Femtiotalets vibrerande höfter, sextiotalets gitarrdekadens från de regntunga brittiska öarna och in i ett lika sent som ilsket sjuttiotal med det brinnande Rock Against Racism som ledord, blandat med avgrundsdjup och nattsvart dubstep direkt från Bristols källarhålor.

Radical Rythmic Revue spelar den bästa musiken med fokus på Rocksteady, Blue Beat, 50tals rock´n roll, rubadub, Rythm an´Blues, 77-punk och dubstep.

Pet Sounds Bar
Lördag 9 Oktober
20-01
Gratis entré
Välkomna att göra världen lite roligare

Mer info kommer

Äntligen
imorgon, onsdag, öppnar downbeat sin butik på Heleneborgsgatan 5A här i Stockholm

Inte en dag för sent.

Så gick en helg, och…

…Eak A Mouse var över förväntan. Backad av ett blytungt band blev det en av de bättre spelningar jag sett på sistone. Ska´n Ska däremot, inte alls min grej. Dreadlocks och baggypants på ett sätt som mer påminner om Rage against the Machine än om musik än om musik jag gillar.

…BBC 6 fortsätter att lägga ut fantastiska programserier att podda eller lyssna på online

Idag har jag kört Paul Sextons fyra program långa historia om 2 tone records. Grymma intervjuer, anekdoter och såklart otrolig musik från ett annars grått och skitigt Coventry under sent sjuttiotal.

Klippet: Aswad- Showcase för 40 pix på Mickes i Hornstull. Trots att jag har de flesta av låtarna på diverse samlingar kunde jag naturligtvis inte låta bli. Babylon och Warrior charge är bland de tyngsta brittiska roots och dublåtar som gjorts, all time

Även dystra torsdagar som den här har sina ljuspunkter.
När det rasslade till i brevinkastet visste jag att inget skulle bli som förr, idag är en sån dag av flera anledningar. Men för att skippa det tråkiga,
Fy jävlar i helvetet vilken rymdraket det är, dubbel-cd´n Ghana Special, modern Highlife Afro Sound & Ghanaian blues 1968-81
Efter lång väntan med posten dök den äntligen upp, när jag behöver det som allra mest. Jag lutar mig tillbaka i soffan och tittar ut på snön som fortsätter att falla, ute är det kallt men här inne stiger tempraturen. Imorgon tar jag eftermiddagståget upp mot Gävle, och lär behöva skivan i lurarna. Asaase Ase, Vis a Vis och St. Peter & The Holymen. Det är helt enkelt en skatt av guld som grävts fram av brittiska Soundway records och musikarkeologen Miles Cleret.

Köp, det finns inget alternativ!

Det tog sin tid, men bättre sent än aldrig och plötsligt kom en av förra årets absolut bästa skivor med posten.
Naturligtvis finns spotify, men det här är på riktigt. Fysiskens lagar, för The Very Best´s Warm heart of Africa är så bra att det dunkar i kroppen. Och då krävs mer än ett par sketna datorhögtalare.

Så
lyssna genast in er på svenske producenten  Johan Hugos (Terry Lynn mfl) hyllade projet. Köp, eller om ni saknar pengar, lyssna och slanta sedan upp så snart ni kan. Så bra är det verkligen.
På riktigt!

Istället för lunch, och dessutom betydligt billigare och roligare på alla sätt och vis. En historielektion i jamaikanskt studiorbete med knappa medel. En tidig Trojanutgåva med en samling grymma låtar av bland andra the Dynamites, Busty Brown och Joe Higgs, alla snyggt producerade av alldeles för bortglömde Clancy Eccles. Mannen som enligt legenden myntade ordet reggae efter en dans tillsammans med kompisen Lee Perry.

Tydligen ska Eccles efter dansen klivit fram till en tjej, lyft på hatten och utbrustit
Hey streggae come make we…reggae!
Streggae var dåtidens slang på jamaika för lättfotade brudar, och resten är som sagt historia.
Hur det gick för Eccles, det vet jag inte mer än att han fick en strålande karriär i musikbranschen tillsammans med framförallt husbandet the Dynamites, och var också en av de första att radikalisera texterna i den tidiga reggaerörelsen.
Ett tips som kan rädda din helg, så kolla din lokala skivhandlare och köp!

Onsdagmorgon och fortfarande inga svar,

Jag bockar av ansökningar som personlig assistent, inkassochef, radio, teve och tidningreporter, bibliotekschaufför, klottersanerare, knarklangare mm…men nix, dött som i graven. So far.

Småpratar istället med Emil över en talrik fil, lämnar på dagis och…funderar över vad jag tycker om Alkbergs senaste, Nerverna. Tror faktiskt jag gillar den riktigt mycket.

Precis som med Massive Attack som jag skrev om tidigare finns det musik för varje väder, eller åtminstone känslan för ett väder. I stort sett hela dagen har Ian Browns nya My way studsat ur högtalarna, och jag misstänker att det måste vara hösten, igen. 

Det är brittiska beats och med exakt samma röst som på det tjugoårsjubilérande debutalbumet med Stone Roses. Mycket mer om det skriver jag inte nu, recensionen måste tryckas först.

 Men defenitivt ett av höstens absolut bästa skivsläpp, så missa inte. Passande nog har vi just beställt biljetterna till London i början av december. Och vem spelar inte sista kvällen ute i Brixton?

Vi bokar upp lördagkvällen hemifrån, och det blir förhoppningsvis grymt. Desutom kan jag tipsa om intervjun i senaste numret av Mojo. Appropå beats.

I took my son to see the Notorious B.I.G. story , it was really inspirational. I met Biggie in september 1995 and it was mega. He was like something out of the Bible…Someday I have to pinch myself that I met him

Någon som sett den än föresten?