Det blev ingen körning,
Just som jag svängde in på parkeringen i Solna för att plocka upp Choppa ringde hans mobil och det var nått om en nära släktings plötsliga död som satte käppar i hjulet, Rodigan stod visserligen på Arlanda, men hade inte bestämt om han skulle lira eller flyga hem till London.

Jag tog bilen tillbaka genom stan och drack en öl med Slaktarn istället.

Spelning blev det, och den var tung, såklart. Synd bara på ljudet, alldeles för lågt vilket tog bort en del av känslan. Men mycket folk och sköna vibes, Mysticman däremot var ingen höjdare, även om jag förmodligen är fel person att ge en recension, är varken så insatt eller särskilt intresserad.

Nu söndag, morötter och Finn the Giants grymma Dub pon top- en av de tyngsta dubplattor som någonsin gjorts i Sverige!

Plötsligt plingar det till i mail-boxen och jag börjar genast darra sådär fånigt, så som man darrade i tonåren när en tjej man råkade gilla gick förbi, eller när spriten var nerstoppad i väskan och ytterdörren stängd. Eufori, och samtidigt, jag vet att jag snart är trettio och det är löjligt, men jag kan inte hjälpa det. Vissa saker går aldrig ur kroppen. Min farbror måste varit runt 40 när jag såg honom, nästan med våld, försöka ta sig in i the Gladiators tunrébuss för en signerad skiva.

…som undrade om vi kunde hämta Sir Ram Jam på Arlanda klockan 14?

Naturligtvis, jag ringer ett par vänner.
Barnvakt?- jepp
Kan jag även låna er bil?- Yes, rasta

Så imorgon vid 14.00 håller jag huvudet kallt och välkomnar Rodigan till Stockholm, Sverige och sätter honom i den lånade familjebilen med barnstol och solskydd och styr söderut in mot stan.

Naturligtis snurrar det några varv i huvudet. Jag har visserligen träffat på honom förr, som allra hastigast backstege efter en spelning. Men nu, i bilen. Vad ska jag säga, och framförallt. Vad i helvet ska jag lira på bilstereon, går det över huvud taget att spela nått han inte hört?

Lyssna, en tokigt intressant intervju från Late night-gänget!

 
Just nu, lurar jag åt en bland-cd jag brände ut för nån månad sen, för just bilresor och kvällspepp

1. Money run things- King General feat. Bush Chemists
2. Abendigo- the Abyssinians
3. Dubstep saved my life- Step Art
4. Jah Love us all- Linval Thompson
5. Jah Rastafari- Althea and Donna
6. Give thanks for life- Anthony B
7. Call pon dem- Chezidek
8. My girl- Ini Kamoze
9. Oroginal Rastaman- Ranking Joe
10. Operation Uppsala- Alboroise
11. War- M- Parvez
12. Heads of Government- Cocoa Tea & Charlie Chaplin
13. Boom Shack A Lack- Junior Reid
14. Vreation- Junior Kelly
15. Natty Dread she want- Big Youth
16. Watcha gonna do- Peter Tosh
17. Jah is the way- Israel Vibration
18. Hush darling- Gregory Isaacs
19. Kingston dub- Dread Foxx & King Rubby
20. A little version- Love Grocer

Jag hoppas bara snöstormen håller sig undan, att slira av vägen imorgon, då är det kört

 

Måndag och snart helg,
återigen dags för en förhoppningsvis sjuk upplevelse på dansgolvet.
Stockholm reggaeklubb firar Mysticmans nya skivsläpp med live-gig och ingen mindre än  David Rodigan bakom (och framför) skivspelarna.
Saxat från hans sida, då jag inte orkar med en längre presentation själv

David Rodigan may look like a stockbroker or an insurance salesman but he’s a reggae superstar, both in his homeland of England and in Jamaica. After hearing Millie Small’s massive ska hit ”My Boy Lollipop,” Rodigan fell in love with every shade of Jamaican music. He became a DJ at the age of 15 and BBC Radio London gave him a shot in 1978. He’s been on the air ever since, spending over a decade at Capital Radio before moving to Kiss FM. Through the years he’s collected a massive amount of dubplates made exclusively for his Rodigan Sound System. He’s clashed with every sound system of note — Stone Love, Kilimanjaro, and Bodyguard to name a few. In 2007 he released The Kings of Reggae compilation for the Rapster label plus the 2008 release Real Authentic Reggae, Vol. 1 and now Vol. 2 for BBE

Jag vet att har tjatat mycket och ofta om Uppsalaspelningen i somras, och hävdar fortfarande att det var förra årets största händelse i musikväg.
Nu, är det alltså dags igen.

100 pix och inget förköp, så se till att vara där i tid.

Tummen upp till Late Night Munchies för den fina intervjun och fantastiska filmer som de lagt upp på nätet. Spana in deras sida för mer

Istället för lunch, och dessutom betydligt billigare och roligare på alla sätt och vis. En historielektion i jamaikanskt studiorbete med knappa medel. En tidig Trojanutgåva med en samling grymma låtar av bland andra the Dynamites, Busty Brown och Joe Higgs, alla snyggt producerade av alldeles för bortglömde Clancy Eccles. Mannen som enligt legenden myntade ordet reggae efter en dans tillsammans med kompisen Lee Perry.

Tydligen ska Eccles efter dansen klivit fram till en tjej, lyft på hatten och utbrustit
Hey streggae come make we…reggae!
Streggae var dåtidens slang på jamaika för lättfotade brudar, och resten är som sagt historia.
Hur det gick för Eccles, det vet jag inte mer än att han fick en strålande karriär i musikbranschen tillsammans med framförallt husbandet the Dynamites, och var också en av de första att radikalisera texterna i den tidiga reggaerörelsen.
Ett tips som kan rädda din helg, så kolla din lokala skivhandlare och köp!

Det blir som ni kanske märker mindre bloggande nu. Och av förklarliga skäl mer jobb och skrivande på andra ställen.
Men jag ska komma igång igen, måste bara rota mig ordentligt med det nya och känna att tiden här hemma, mellan vällingflaskor och läggdags, räcker till.

Helgen dock, för att påminna. En sjuk röra av rött gult och grönt drar genom hufvudstaden

Tesfa meets Slimmah Sound & Jah Melodie- Restaurang Vilda Västern, Nacka
Queen Ifrica, Tony Rebel m. fl.- Energikällan, Tyresö
Tippa Irie & Slag Från Hjärtat, Stockholm reggaeklubb Strand
Internal Dread, Dennis Bovell mfl STHLM reggaeweek, Mosebacke

 

 

 

 

 

Det känns konstigt att skriva om musik och rubadub i ett läge när fokus borde läggas på andra, betydligt viktigare, saker. Men jag skickar mina sms och kan inte så mycket mer göra. Lisa, som suttit med bilder från helvetet hela gårdagsnatten på jobbet var matt i ögonen när hon klev upp imorse, och på baren i Midsommarkransen stängde personalen av teven och vi sänkte våra pints och beklagade oss. Det är svårt att inte känna sig rutten ibland.

Men

Rubadub

Vilken helg det blir i Stockholm framöver, och vilken lördag min födelsedag. Dubbelbokningar går väl an, men sällan har väl reggaescenen i stan varit så stark som just alldeles snart

Lördag 30 januari
Tesfa meets Slimmah Sound & Jah Melodie- Restaurang Vilda Västern, Nacka
Queen Ifrica, Tony Rebel m. fl.- Energikällan, Tyresö
Tippa Irie & Slag Från Hjärtat, Stockholm reggaeklubb Strand
Internal Dread, Dennis Bovell mfl STHLM reggaeweek, Mosebacke

 

Så var det dags igen, det är alltid lite trist när stora namn försvinner från kartan. Men musiken lever vidare.

Vila i frid Yabby You, och som jag skrivit om i musik du måste höra del IV, ett absolut måste för dig som är det minsta intresserad av jamaikansk musik.

Jesus Dread, båda händernas tummar i luften och en fet salut över den karibiska stjärhimlen och det kalla svenska januarimörkret. Imorgon åker jag till jobbet med Anti-Christ, den första låt jag hörde av Vivian Jackson, aka Yabby You, i lurarna.

Ni andra kan lyssna här under för att fatta storheten…

 

 

 

… eller  här, dubbelsamlingen Jesud Dread 1972-77 är nämligen bland det tyngsta i reggaeväg som getts ut på cd, från en av Jamaikas största låtsnickrare och producenter.

Det har gått några månader och jag har haft annat för mig men nu är bloggen tillbaka som jag vill ha den. Musik du måste höra, inte alltid djupast, obskyrast och mest orginell. Men full av musik jag tycker att ni som läser borde känna till, och förhoppningsvis ta till er. Och i synnerhet inom reggaen, där så mycket kretsar kring sjutumssinglar, kan det vara på sin plats att promota de många helgjutna album som trots allt också finns. Därför fortsätter jag där del IV tog slut, på Jamaika. Trevligt lyssnade

The Gladiators
Defenitivt en av de bästa sjuttiotalsgrupperna ur Virgins reggaesatsning Frontline. Debutalbumet Trenchtown mix up från 1976 är ett rent mästerverk. Avskalad rootsgung med fantastiska melodier, grymma körer och då och då det vemodigt kompande munspelet. Trion Alberth Griffiths, Clinton Fearon och David Webber får till 11 låtar som få reggaegrupper lyckats matcha på ett och samma album. Uppföljaren två år senare, Proverbial reggae, är också det en klassiker som förtjänar att spelas men ska ni bara köpa en platta så är debuten, eller möjligen relativt nyutkomna samlingen No. 1 Studio one singles, det bästa tipsen.

Gregory Isaacs
Knappast särskilt vågat, och inte heller oväntat att lista Gregory som ett måste. Men med över 400 album att välja på, ingen verkar veta riktigt säkert, kan det här kanske hjälpa. Katten med hatten, den sammetslena rösten, charmören och…den tungt belastade, gangster look-a-liken, han med fler barn än fingrar och med ett stundtals struligare liv än någon annan i branschen. Kärt barn har naturligtvis många namn men för de flesta är han kort och gott the Cool ruler.

Hur som helst. Här kommer några tips

Mr Isaacs, inspelad 1977, men släppt utanför Jamaika först några år senare, är tips nummer ett. Sacrifice, Slavemaster (med eget livenummer i filmen Rockers) och tokigt tungt tillbakalutade, men minst lika allvarliga, Handcuff är bara några av klassikerna på denna odödliga lp. Andra album som bör räknas in under kategorin klassiker, och här skulle listan kunna bli hur lång som helst, är Cool ruler, Soon forward, Night nurse (köp den på cd för tunga dubversioner som extraspår), Red rose for Gregory (med monsterhiten Romours)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Steel Pulse
David Hinds ljusa röst, de mystiskt svävande rythmerna och de stundtals väldigt mörka texterna. En given kandidat till bästa brittiska reggaeband all time. Som dock tyvärr, som så många andra, fortsatt spela lite för länge. De tre fyra första plattorna är riktiga guldkorn och tyngst väger debuten från 1978 med klassiker som Ku Klux Klan, Soundcheck och albumbetitlade inledningsspåret Handsworth Revolution. Bandet var under en längre tid en viktig del i brittiska Rock Against Racism och spelade ofta tillsammans med bland annat the Clash, och Tom Robinson band. Ett måste för dig som är det minsta intresserad av UK reggaescenen under sjuttio- och åttiotalet.

Ernest Ranglin
Jamaikansk oldie som fortfarande håller fanan högt. En av de bidragande orsakerna till skaexplosionen i början av sextiotalet, utvecklare av jazz och reggae, studiomusiker för klassiska studio one och en hjälpande hand för bland andra Jimmy Cliff, Prince Buster och the Skatalites. Listan kan göras längre, men jag lämnar historien och tipsar om ett album som spelats in relativt nyligen (1996), Ranglin är trots allt född 1932. Below the bassline är en timmes jazziga instrumentalversioner av eget matreal blandat med en handfull jamaikanska klassiker. Tolkningarna av Toots & the Maytals 54-46 (was my number) och Augustus Pablos King Tubby meets the Rockers uptown är mer än magnifika och fungerar till precis allt. Glöm bara inte att skruva upp basen…

Tjugo månader har gått och jag har varit hemma, visserligen med Emil en längre del av tiden, men också arbetslös och rätt meninglös ibland. Stundtals produktiv och andra dagar en lat jävla sopa. Men tiderna förändras och jag börjar se ljuset…

För när Lisa idag kliver på, Emil kallar det att lämna in, och vi säger hejhej i hallen, vi ses ta det lugnt och så går fem dagar, fyra lediga och så innan man hinner blinka fem igen, gör hon det för näst sista gången. Natt helg eftermiddag tidig morgon, livet kan vara ett jävla ekorrhjul men snart har hon som sagt sprungit färdigt, Lisa, och då ska vi fira har hon sagt, med skumpa på stan och barnvakt här hemma. För det blir lätt missförstånd,  man går om varandra. Mamma pappa barn, köper vin och vill väl, men som i sången där det slutar i gräl. Vi blir vänner, såklart. Det blir vi alltid. Men ändå. Det har varit roddigt och tiden har inte räkt till.

Jag är inne på sista hundringen också, en burk champinjoner på Konsum och två frallor. 74 pix tillbaka och sen är det, för första gången på länge, helt tomt.

Men det vänder, jag tror det, har det på känn, att snart då jävlar händer det saker. Jag håller på det ett tag till, gillar inte att ta ut saker i förskott men med Lisas nya schema, 9 till 5, försämras åtminstone inte mina chanser till nått nytt.

Januari då?

Jo, Bush Chemists, King General och Meditative Sounds i Uppsala på lördag. Jag hoppas på barnvakt och tar bilen tur och retur för att spara pengar jag ännu inte har.

Och sen, i ett förhoppningsvis bättre ekonomiskt läge, 30 januari och födelsedag med mat och Internal Dread (uppbackad av bland andra Dennis Bovell) på Sthlm reggae week.

Show respect, to every insect- aktuellt så här i vargjagartider

 Ikväll håller jag mej dock hemma med pastakok och rödvin, det är ju trots allt dan före trettondan

Helgtips helgtips helgtips

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

Ikväll, tung electrodancehall med stenhårda Terry Lynn på Södra bar. Gratis inträde och allt vore frid och fröjd om inte Lisa jobbat. Så samtidigt som basgången från No Coke rullar igång trycker jag in en skiva i dvdspelaren och försöker glömma att jag inte är där. Surt, men jag överlever.

Ni andra: GÅ!

Och här, en lista med jamaican girls att lyssna in sig på. Varsågoda
1. Jamaican Girls- Terry Lynn, Johan Hugo
2. Dem nah learn- Queen Ifrica
3. Nuff respect- Lady G
4. Boom wuk- Tanya Stephens
5. 99 ways- Lady Saw
6. Ticket- Lady Ann
7. Roots- Etana
8. Down in the valley- Judy Mowatt
9. Dreamland- Marcia Griffiths