Så var det dags igen, det är alltid lite trist när stora namn försvinner från kartan. Men musiken lever vidare.

Vila i frid Yabby You, och som jag skrivit om i musik du måste höra del IV, ett absolut måste för dig som är det minsta intresserad av jamaikansk musik.

Jesus Dread, båda händernas tummar i luften och en fet salut över den karibiska stjärhimlen och det kalla svenska januarimörkret. Imorgon åker jag till jobbet med Anti-Christ, den första låt jag hörde av Vivian Jackson, aka Yabby You, i lurarna.

Ni andra kan lyssna här under för att fatta storheten…

 

 

 

… eller  här, dubbelsamlingen Jesud Dread 1972-77 är nämligen bland det tyngsta i reggaeväg som getts ut på cd, från en av Jamaikas största låtsnickrare och producenter.

Det har gått några månader och jag har haft annat för mig men nu är bloggen tillbaka som jag vill ha den. Musik du måste höra, inte alltid djupast, obskyrast och mest orginell. Men full av musik jag tycker att ni som läser borde känna till, och förhoppningsvis ta till er. Och i synnerhet inom reggaen, där så mycket kretsar kring sjutumssinglar, kan det vara på sin plats att promota de många helgjutna album som trots allt också finns. Därför fortsätter jag där del IV tog slut, på Jamaika. Trevligt lyssnade

The Gladiators
Defenitivt en av de bästa sjuttiotalsgrupperna ur Virgins reggaesatsning Frontline. Debutalbumet Trenchtown mix up från 1976 är ett rent mästerverk. Avskalad rootsgung med fantastiska melodier, grymma körer och då och då det vemodigt kompande munspelet. Trion Alberth Griffiths, Clinton Fearon och David Webber får till 11 låtar som få reggaegrupper lyckats matcha på ett och samma album. Uppföljaren två år senare, Proverbial reggae, är också det en klassiker som förtjänar att spelas men ska ni bara köpa en platta så är debuten, eller möjligen relativt nyutkomna samlingen No. 1 Studio one singles, det bästa tipsen.

Gregory Isaacs
Knappast särskilt vågat, och inte heller oväntat att lista Gregory som ett måste. Men med över 400 album att välja på, ingen verkar veta riktigt säkert, kan det här kanske hjälpa. Katten med hatten, den sammetslena rösten, charmören och…den tungt belastade, gangster look-a-liken, han med fler barn än fingrar och med ett stundtals struligare liv än någon annan i branschen. Kärt barn har naturligtvis många namn men för de flesta är han kort och gott the Cool ruler.

Hur som helst. Här kommer några tips

Mr Isaacs, inspelad 1977, men släppt utanför Jamaika först några år senare, är tips nummer ett. Sacrifice, Slavemaster (med eget livenummer i filmen Rockers) och tokigt tungt tillbakalutade, men minst lika allvarliga, Handcuff är bara några av klassikerna på denna odödliga lp. Andra album som bör räknas in under kategorin klassiker, och här skulle listan kunna bli hur lång som helst, är Cool ruler, Soon forward, Night nurse (köp den på cd för tunga dubversioner som extraspår), Red rose for Gregory (med monsterhiten Romours)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Steel Pulse
David Hinds ljusa röst, de mystiskt svävande rythmerna och de stundtals väldigt mörka texterna. En given kandidat till bästa brittiska reggaeband all time. Som dock tyvärr, som så många andra, fortsatt spela lite för länge. De tre fyra första plattorna är riktiga guldkorn och tyngst väger debuten från 1978 med klassiker som Ku Klux Klan, Soundcheck och albumbetitlade inledningsspåret Handsworth Revolution. Bandet var under en längre tid en viktig del i brittiska Rock Against Racism och spelade ofta tillsammans med bland annat the Clash, och Tom Robinson band. Ett måste för dig som är det minsta intresserad av UK reggaescenen under sjuttio- och åttiotalet.

Ernest Ranglin
Jamaikansk oldie som fortfarande håller fanan högt. En av de bidragande orsakerna till skaexplosionen i början av sextiotalet, utvecklare av jazz och reggae, studiomusiker för klassiska studio one och en hjälpande hand för bland andra Jimmy Cliff, Prince Buster och the Skatalites. Listan kan göras längre, men jag lämnar historien och tipsar om ett album som spelats in relativt nyligen (1996), Ranglin är trots allt född 1932. Below the bassline är en timmes jazziga instrumentalversioner av eget matreal blandat med en handfull jamaikanska klassiker. Tolkningarna av Toots & the Maytals 54-46 (was my number) och Augustus Pablos King Tubby meets the Rockers uptown är mer än magnifika och fungerar till precis allt. Glöm bara inte att skruva upp basen…

Tjugo månader har gått och jag har varit hemma, visserligen med Emil en längre del av tiden, men också arbetslös och rätt meninglös ibland. Stundtals produktiv och andra dagar en lat jävla sopa. Men tiderna förändras och jag börjar se ljuset…

För när Lisa idag kliver på, Emil kallar det att lämna in, och vi säger hejhej i hallen, vi ses ta det lugnt och så går fem dagar, fyra lediga och så innan man hinner blinka fem igen, gör hon det för näst sista gången. Natt helg eftermiddag tidig morgon, livet kan vara ett jävla ekorrhjul men snart har hon som sagt sprungit färdigt, Lisa, och då ska vi fira har hon sagt, med skumpa på stan och barnvakt här hemma. För det blir lätt missförstånd,  man går om varandra. Mamma pappa barn, köper vin och vill väl, men som i sången där det slutar i gräl. Vi blir vänner, såklart. Det blir vi alltid. Men ändå. Det har varit roddigt och tiden har inte räkt till.

Jag är inne på sista hundringen också, en burk champinjoner på Konsum och två frallor. 74 pix tillbaka och sen är det, för första gången på länge, helt tomt.

Men det vänder, jag tror det, har det på känn, att snart då jävlar händer det saker. Jag håller på det ett tag till, gillar inte att ta ut saker i förskott men med Lisas nya schema, 9 till 5, försämras åtminstone inte mina chanser till nått nytt.

Januari då?

Jo, Bush Chemists, King General och Meditative Sounds i Uppsala på lördag. Jag hoppas på barnvakt och tar bilen tur och retur för att spara pengar jag ännu inte har.

Och sen, i ett förhoppningsvis bättre ekonomiskt läge, 30 januari och födelsedag med mat och Internal Dread (uppbackad av bland andra Dennis Bovell) på Sthlm reggae week.

Show respect, to every insect- aktuellt så här i vargjagartider

 Ikväll håller jag mej dock hemma med pastakok och rödvin, det är ju trots allt dan före trettondan

Bara timmar kvar av 2009 och snön ligger fortfarande isande kall på taken. Ett decenium och jag försöker minnas och sammanfatta. Svårt utan sparade listor. Hur som helst, tio år med några förvirrade i början, en fantastisk sommar 2006 och så…Vad man kallar vuxenliv med gröna vågen och småbarn mot slutet

Naturligtvis en del annat också, för mycket rödvin (ibland), tomtebloss och träta. Men också joggingturer, folkhögskola och Happy Hudik.

Bästa konserter: Omöjligt, men kanske kortlivade Östermalm på ta livet i dina egna händer i Sandviken sommaren -02, eller LKJ på Mosebackes utescen fyra år senare. TV Smiths akustiska lallande på 44an för något år sedan, eller  rent av Rodigans show på URF i somras. Jag vet inte. Och känner att det gör detsamma.

Skivor: Jag blev förälskad, Lily Allens debut är fortfarande en stark kandidat. Men bäst? förmodligen inte. T.O.K. slog visserligen ner som en räddande dancehallbomb och the Good the bad and the Queen blev några månaders soundtrack. Men bäst? Ingen aning där heller men kanske the Libertines up the bracket, och jag har inte tänkt efter särskilt noga, som 00-talets roligaste. Eller, igen, jag har ingen jävla aning. Annan namedropping från 00: Amy Winehouse, M.I.A., Radikal Guru, the Streets, Junior Kelly, Vibronics, Dizzee Rascal…

Hur som helst, kylen är fylld och skumpan samlar frost på balkongen. Stillsamt hålligång i soffan, och förhoppningsvis somnar Emil i god tid innan tolv. Vin och färska frukter, krossad is och nya drömmar. Uppåt framåt.

Det enda jag vet säkert är deceniets sista skivköp i mellandagsreans Gävle

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helgtips helgtips helgtips

 

 

 

 

 

 
 

 

 

 

 

Ikväll, tung electrodancehall med stenhårda Terry Lynn på Södra bar. Gratis inträde och allt vore frid och fröjd om inte Lisa jobbat. Så samtidigt som basgången från No Coke rullar igång trycker jag in en skiva i dvdspelaren och försöker glömma att jag inte är där. Surt, men jag överlever.

Ni andra: GÅ!

Och här, en lista med jamaican girls att lyssna in sig på. Varsågoda
1. Jamaican Girls- Terry Lynn, Johan Hugo
2. Dem nah learn- Queen Ifrica
3. Nuff respect- Lady G
4. Boom wuk- Tanya Stephens
5. 99 ways- Lady Saw
6. Ticket- Lady Ann
7. Roots- Etana
8. Down in the valley- Judy Mowatt
9. Dreamland- Marcia Griffiths

Snön yr och det är svårt att ens se grannhuset utanför fönstret, och jag tänker på Nationalteatern och diskussionen vi hade igår.

Det är verkligen så jävla bra, sa Alex och Lisa höll med. Jag tittade ut i snöröken och kramade koppen med glögg. Näe, försökte jag mej på, Nationalteatern och proggrörelsen är som ovädret här utanför. Ett jävla virrvarr och påminner mig om kylan och kaos i huvet. Och om filmen, den där svenska, där dom sitter i sin jävla innerstadsvåning och sjunger Hanna från Arlöv med rödtjut och NK stickade raggsockor. Äh, fnös Alex och Lisa…Barn av vår tid, rövarkungens ö, Speedy bla bla bla…Jag gillar sent en lördagkväll, men sen är det bra. Punkt.

Istället försöker jag med nått annat, en samling gammal skåpmat till Kalle. En lista för ensamheten i nya lägenheten. Huvudet har varit så bombat med dub den senaste tiden att jag fixar nått annat, nått att sjunga till skratta åt och som faktsikt ser ut bli en sjukt bra blandning. Tune in!

 

 

 

 

 

 

 

 

                                                                                       David Allen Coe

1. Me and my gin- Dinah Washington
2. Flying home- Lionel Hampton and his Orchestra
3. Boogie Woogie (I may be wrong)- Count Basie
4. What is love (I found love)- Jimmy Dobbins
5. Rollin´and Tumblin´- Muddy Waters
6. Blues before sunrise- John Lee Hooker
7. I´d rather go blind- Etta James
8. The get out of the ghetto blues- Gill-Scott Heron
9. Geronimo- The Last Poets
10. the Gamblin´blues- Lightin´Hopkins
11. Smokestack lightnin´- Holwin´ Wolf
12. Chain Gaing- Jim Ford
13. Senor (Tales of Yankee power)- Willie Nelson & Calexico
14. Luckenbach, Texas (Back to the basics of love)- Waylon Jennings
15. I wish I was crazy again- Johnny Cash
16. Sing me back home- Merle Haggard
17. Kathleen- Townes Van Zandt
18. The year that Clayton Delaney died- Tom T. Hall
19. Close up the Honky Tonks- Gram Parsons & the Flying Burrito Brothers
20. Long haired redneck- David Allen Coe

Satan,

Lisa jobbar helg 9e januari och kvar här hemma sitter jag medan resten drar till Uppsala och King General. Tuff skit och därför söker jag nu med ljus och lykta efter barnvakt. Popcorn hyrfilm, cocacola samt guldstjärna i himlen utlovas i gengäld.

Tror fortfarande att Meditative Sounds lyckats med nästa års absolut tyngsta bokning. Så snälla, häng med Emil en kväll och käka hur mycket snacks ni vill. Jag bjuder!

Annars håller jag värmen här hemma med Matty G´s grymma remixar på Linval Thompson och den stenhårda inledningen av Rockers remix. Samplat från dj-kapningen 40 sekunder in i klippet.

Onsdag och fortfarande snö. Jag smider planer framför datorn och försöker förstå varför Animal Collectives Merriweather Post Pavillion så gott som överallt rankas som årets bästa skiva.

Dålig? Absolut inte, men knappast värt att gå bananas för heller.

Måndag och Lisas första lediga dag av fem, jag hinner knappt stiga upp så försvinner hon ut i snöröken. Första matchen med/mot julen tas i Farsta centrum och en annan del av Babylon, men jag stannar hemma och hoppas på bättre tider.

Lyckligtvis för mig, en tidig julklapp, när hon kommer hem. Junot Diaz superhypade Oscar Waos korta förunderliga liv. Första trettio sidorna bredvid Emil som knaprar fiskpinnar i decembermörkret och jag är helt såld. Håller resten samma klass stämmer jag in i jublet.

Annars då? Jo, 20.00 ikväll på Passion Radio Bristol, Uppsalabesök i studion med förhoppningsvis blytung roots.

Och ja, Buju Banton sitter som många säkert redan vet häktat för en kolahistoria i Miami. Vad jag läst kan det röra sig om fem kilo. Tuffa tider

Uppsalabaserade Meditative Sounds satsar stort och står redan nu för vad jag tror kommer att bli en av 2010 års tyngsta och mest överaskande bokningar. Ingen mindre än UK roots/dub-profilen King General, jag saxar rakt av och bokar redan nu en biljett. En bättre början på det nya deceniet går knappast att få.

Få, för att inte säga ingen, sångare/artist på UK roots/dub scenen har varit så mytomspunnen som King General. Efter att medverkat på några singlar med Bush Chemists och Centry släpptes 1996 albumet Money run things med Bush Chemists. Albumet har redan gått till historien som ett av de bästa inom genren. Efter albumet kommit ut hördes inget av King General, han verkade vara uppslukad av jorden. Rykten började florera om vem han var, vad han gjorde och var han befann sig. Sen har det varit tyst…

tills 13 år senare. 2009 dyker han upp igen med låten Got to be conscious, som först publiceras på Youtube i form av en lågupplöst videoinspelning från studion där låten spelades in. Producerad av Bush Chemsist, samma grupp som producerade debutalbumet, med löfte om att ett helt album var inspelat. Reaktionerna lät inte vänta på sig, alla ville höra King General!

Några månader senare släpps en 12″ singel med låten ‘Broke again’ som sålde slut direkt. Lite senare kom hela albumet på CD, och fansen blev inte besvikna, King General levde upp till förväntningarna.

Det är med stor glädje som vi nu kan meddela att King General kommer till Uppsala med Chazbo (Bush Chemists) för en spelning tillsammans med Meditative Sounds.

NÄR?
9 januari – 2010
Kl. 21-03

VAR?
Karlssons Kök
Bergsbrunnagatan 2, Uppsala

 

Spana alltså in casualkillen i kepa, King General. Enligt rykten rörmokare till vardags. Men vem vet egentligen, myterna är många och tystnaden stor. Hur som helst, tummen upp till Uppsala!