Vid sidan av Bob Marley, Linton Kwesi Johnson och möjligtvis U Roy finns det ingen som betytt så mycket för mitt reggaelyssnande som Gregory Isaacs. The Cool Ruler var ett tag allt jag ville vara. Hans hatt, kostymerna, stilen och rösten. Få, om ens någon, lyckas hela vägen in i mål bära upp ett sådant smeknamn och med sådan värdighet.
Även under tiden det stormade som värst, tunga drogproblem, fängelsevistelser och fler barn än någon kan räkna, höll han fanan högt. Gregory Isaacs medverkar på över 500 album och tillhör definitivt reggaens allra största. Tillsammans med Sam Cooke och Marvin Gaye tillhör han även historiens främsta sångare om jag själv får välja. Alla kategorier.
- Han fick aldrig uppleva fred på jorden, men han fick åtminstone sluta sina ögon i frid, berättar han fru Linda Isaacs i en telefonintervju med BBC Carribean.
Jag minns fortfarande hans konsert i Malmö folkets park sommaren 2005 som ett av mina lyckligaste ögonblick någonsin. Albumet Mr Isaacs från 1977 tillhör en av det absolut bästa skivor som någonsin släppts, och jag vet inte hur många gånger jag gått nerför gatan och gungat med i sorgset vackra Handcuff, en av de enskilt viktigaste låtarna för mitt musiklyssnande i allmänhet och reggaeintresse i synnerhet.
Här, lyssna och förstå storheten. En hastigt ihopsatt lista av låtar ur hans enorma katalog.
Red Rose for Gregory, Rest In Peace.
Ofta känns det lite fånigt med alla blogginlägg och statusuppdateringar när någon artist gått bort. Men den här gången känner jag verkligen äkta sorg. Gregory Isaacs, 59 år. Vila i frid. Din röst är redan saknad
Mer info så snart jag har tid, och givetvis en ordentlig hyllning i form av en fet spotifylista med det allra tyngsta från Gregory. Håll till godo med det här fantastiska framträdandet så länge. Och är det förresten inte lite ironiskt, att hans död sammanfaller med publiceringen av kokain här nedanför?
Och här…gissar att begravningståget framöver knappast lär bli kortare. En av de allra vackraste rösterna har för alltid tystnat. Men musiken lever för evigt.
Superstonic Sound: The Rebel Dread. Dokumentären om Don Letts och hans familjs musikalisk arv från reggae, punk och dub via 80-tals pop till hiphop och dubstep. Ett arv som i mångt och mycket speglar basrytmens historia i Storbritannien. En musikalisk, kulturell och personlig koppling mellan dåtid och nutid.
I normala fall håller Don Letts själv i kameran, men i filmen Superstonic Sound: The Rebel Dread är rollerna omkastade. Här får vi får följa den legendariske filmaren, deejayen och mångsysslaren Letts och hans musikaliska familj med utgångspunkt i Londons vibrerande femtiotal- och sextiotal då de karibiska invandrarna tog med soundsystemkulturen från sina hemländer.
Under sjuttiotalet blev Don Letts själv spindeln i Londons musikaliska nät bestående av jamaicansk reggae och brittisk punk. I dag är han 54 år men istället för att blicka bakåt fortsätter han sin jakt på ny musik och nya filmprojekt. Bland annat följer han sin son, nästa generation Letts, och hans karriär som dubstep-producent.
Hela familjen Letts historia speglar den brittiska musikaliska och kulturella utveckling med basen i centrum. Från dub, reggae och punk till 80-talspop, hiphop och dubstep.
Soundtracket från filmen innehåller bland annat musik från Desmond Dekker, Pama International, The Clash och Don Letts eget Big Audio Dynamite.
Producenten Edward Dallal och regissören Raphael Erichsen har fått stor uppmärksamhet på filmfestivaler världen över och nu kommer den äntligen till Sverige för en unik visning på Bio Rio.
Premiären av Radical Rythmic Revue gick utmärkt och nu väntar en fortsättning och fler planer för framtiden. Nästa spelning:
Lördag 13 november
Pet Sounds källare
Boka in datumet redan nu!
1. makoti- miriam makeba & the skylarks
2. lord a massie massie- danny d & the shadows
3. i go ape- neil sedaka
4. drinkin´wine spo dee o dee- jerry lee lewis
5. come on- chuck berry
6. bo weevil- fats domino
7. i wonder why- dion & the belmonts
8. the snake- al wilson
9. train in vain- the clash
10. nice time- phyllis dillon
11. el cuarto de tula- buena vista social club
12. do you love me- the contours
13. club a go go- the animals
14. stranded in the jungle- new york dolls
15. castle built on sand- only ones
16. come to me- marv johnson
17. pushover- etta james
Från Colombias bergiga regnskogar, till Kingstons sprudlande sextiotal vidare upp över Karibiska havet och in i den djupa amerikanska södern med dess raspigt hjärtskärnade soulklassiker
Eller
Femtiotalets vibrerande höfter, sextiotalets gitarrdekadens från de regntunga brittiska öarna och in i ett lika sent som ilsket sjuttiotal med det brinnande Rock Against Racism som ledord, blandat med avgrundsdjup och nattsvart dubstep direkt från Bristols källarhålor.
Radical Rythmic Revue spelar den bästa musiken med fokus på Rocksteady, Blue Beat, 50tals rock´n roll, rubadub, Rythm an´Blues, 77-punk och dubstep.
Pet Sounds Bar
Lördag 9 Oktober
20-01
Gratis entré
Välkomna att göra världen lite roligare
Sverigedemokraterna i riksdagen 2010,
behöver jag skriva att jag är besviken? Att det känns kallt, till och med kallare nu än för bara några dagar sedan.
Gårdagens spontana demonstrationer värmer däremot. Mellan 15- och 20 000 i Stockholm, 5000 i Göteborg och ett tusental i Malmö. Ikväll, fortsatta protester i spridda städer och det är viktigt. Människor måste ventlirea. Nu väntar det svåra, att göra något av motståndet. Något konstruktivt. Bred militans. Att säga ifrån, att inte låta partiet normaliseras i debatten. P1 hade under dagen ett samtal om de verkligen är rasister. Det har med andra ord börjat illa.
Att de får makt i riksdagen är näst intill omöjligt, att de däremot har den indirekta makten att med sin blotta närvaro öka acceptansen för våld, hot och rasistiska trakasserier av både grupper längre ut på högerskalan och enskilda individer är inte svårt att gissa sig till.
Lasermannen härjade som värst runt tiden för Ny Demokrati och Bert Karlsson rullade sin feta mage till Ultima Thule och skapade en rasistisk folkrörelse.
Sverigedemokraterna, partiet som vill tillbaka till en tid där matlådorna glänste av rosfritt svenskt stål och var fyllda av fläsk med löksås två dagar av fem. Som vill kasta ut invandrarna utan att de riktigt vet hur och som tycker att kvinnor passar bäst hemma. Som längtar efter tiden då den kollektiva arbetskraften stämplade ut samtidigt och tog sin rediga fredagsfylla på lokala brukspuben och som vill att barnen ska sjunga blott en dag innan lärarinnan med sträng min ber dem sätta sig på sina platser.
Nu har vi dem i parlamentet och nu är det dags för motståndet att mobilisera
Jag håller tummarna för att demon igår blev början på nått nytt, på en ny antifascistisk rörelse. Som inte låter sig fångas av ett parti eller en redan befintlig bred organisation.
Det är nått med september, oktober som gör att Blue Lines passar obehagligt bra. Samtidigt smider jag planer för nått nytt. Nått bra. Mer om det lite senare
Bomboclaat,
jag hör hur det ekar ur gravarna. Från underjorden väcks vreden.
Egentligen tänkte jag inte skriva, men jag kan helt enkelt inte låta bli Peter Tosh, Bob Marley och andra sedan länge döda veteraner vänder sig i sina kistor och på Berns bokas nya spelningar. Stockholm reggaeklubb goes Babylon och badman vill inte vara med.
Det räcker helt enkelt nu. Avpolitisering, vaga undanflykter och svikna ideal. Naturligtvis, jag begär på inget sätt att alla ska tycka lika. Det går utmärkt att lyssna på rubadub och rösta hur man vill. Till och med NordiskfuckingUngdom putsar ju sina dansskor och stämmer upp i sång.
Aldrig kommer Get up stand up att låta så ihåligt meningslös som om den spelas på Berns.
Bojkotta skiten tills de fått förstånd nog att byta lokaler.
Well the officers are trying to keep me down
Trying to drive me underground
And they think that they have got the battle won
I say forgive them Lord, they know not what they’ve done
And then the harder they come the harder they’ll fall, one and all
Ooh the harder they come the harder they’ll fall, one and all
Kom ihåg, if you must vote- vote LKJ. Han säger alltid som de e
Senaste kommentarer