Jamaikas historia är full av våld och misär. Christofer Columbus anlände redan 1494 till ön och ett tjugotal år senare var indianbefolkningen i det närmaste utrotad. Århundraden senare, efter omfattande slavhandel och som brittisk koloni, flyter fortfarande blodet på gatorna i centrala Kingston. Media rapporterar om gangsterbossen Christopher ”Dudus” Coke och om polisens försök att ta sig in i det av Coke kontrollerade Tivoli Gardens. Ända sedan självständighetsdagen 1962 har landet dominerats av de två stora partierna, konservativa Jamaican Labour Party och socialistiska People´s National Party, som om vartannat styrt ön med korrupta ledare och köpta röster. 1976 var inbördeskrig nära efter de blodigaste valen i landets historia, sedan dåvarande premiärminister Michael Manley, PNP, flörtat med Fidel Castro och den kubanska kommunismen. Något år senare försökte Bob Marley få till ett slut på oroligheterna och anordnade tillsammans med de två största politiska gangstrana, Claudie Massop, JLP, och Aston ”Bucky” Marshall, PNP, genom att anordna den numer legendariska festivalen One Love Peace Concert.

Gång på gång kommer det än i dag fram hur högt uppsatta politiker, med nära band till kåkstädernas gangsterledare, köpt hela kåkstäders lojalitet i utbyte mot politiskt och juridiskt skydd för de ledande bossarna. Premiärminister Bruce Golding, JLP, ska till exempel haft goda kontakter med Dudus och hans drog- och vapensyndikat, Shower Posse, med spridning i hela nord- och centralamerika. Med hjälp av pengarna, Dudus anses av CIA vara en av världens farligaste kriminella, hjälper han de fattiga i ”sitt” område med mat, skola och andra sociala skyddsnät, sådant som staten på Jamaika aldrig tyckts bry sig om. Därför är det inte konstigt att folket i de fattigaste delarna av Kingston nu ställer upp för den man som USA vill få landsförvisad och åtalad och dömd till livstids fängelse. Sorgligt bara, att det som vanligt är oskyldiga som får lida mest.

Dagens låt känns därför, tyvärr, passande

Gil Scott-Heron då

Gil Scott-Heron nu

På lördag testar jag nya Nitty Gritty på Kammakargatan, softa dagar efter några veckors tokig stress, därav den dåliga uppdateringen på bloggen.

Solen har gått upp och solen har gått ner, jag vaknar tidigt som tuppen och kisar mot persienerna och svär varje morgon, att i helgen- då ska jag tjacka rullgardin.
Jag jobbar på, lite mer nu än tidigare, och har lämnat bloggandet på efterkälken. Frisk luft och Emils sprillans trehjuling håller mig från datorn.

Spotify´s nya tjänster har knappast inneburit någon revolution i mitt lyssnande, kul men inte mer än så. Jag föredrar fortfaranda skivor i sin fysiska form och hittade idag en fin samling kärlekssånger från Trojan, Hold me strong, love songs Jamaican style 1972-76, 60 pix som hittat.

Men här, för att fira ljuset- och för att ta keffet med ut på balkongen och rikta högtalarna mot de öppna fönstret, ett blandband 2010 style straight out a Trixy

Tune in, mycket har ni säkert hört förr, men se det som en helhet. Trinity!

1. Train to Skaville- the Ethiopians
2. Beautiful and dangerous- Desmond Dekker
3. Boom shacka lacka- the Chosen few, Hopeton Lewis
4. Artibella- Ken Boothe
5. Who cares- Delroy Wilson
6. Ali Baba- John Holt
7. Fattie Fattie- Clancy Eccles
8. Willow tree- Alton Ellis
9. Suffering so- the Heptones
10. Hurt so good- Susan Cadogan
11. Mr. Cop- Gregory Isaacs
12. The pon de wicked- Brent Dowe
13. Down in the valley- Judy Mowatt
14. Englishman- Barrington Levy
15. Jah is the way- Israel Vibration

Just det, var nära att glömma. Håll utkik efter Million Stylez kommande platta, var ute i Sollentuna och gjorde en intervju och fick tjuvlyssna. Det bådar gott, mycket gott

Inte en dag för sent.

Premiär för vår nya klubb och visning av Julien Temple´s senaste dokumentär Oil city Confidential med mingel, öl och barhäng på Bio Rio, Hornstull

…Eak A Mouse var över förväntan. Backad av ett blytungt band blev det en av de bättre spelningar jag sett på sistone. Ska´n Ska däremot, inte alls min grej. Dreadlocks och baggypants på ett sätt som mer påminner om Rage against the Machine än om musik än om musik jag gillar.

…BBC 6 fortsätter att lägga ut fantastiska programserier att podda eller lyssna på online

Idag har jag kört Paul Sextons fyra program långa historia om 2 tone records. Grymma intervjuer, anekdoter och såklart otrolig musik från ett annars grått och skitigt Coventry under sent sjuttiotal.

Klippet: Aswad- Showcase för 40 pix på Mickes i Hornstull. Trots att jag har de flesta av låtarna på diverse samlingar kunde jag naturligtvis inte låta bli. Babylon och Warrior charge är bland de tyngsta brittiska roots och dublåtar som gjorts, all time

Ingen aning hur det låter längre, förväntningarna är inte direkt skyhöga, så hade det inte varit för en gratisbiljett…

Annat cool- jo Slaktarn överaskade med en skiva. Från mig till dig, skrev han i ett sms, skeppat över Atlanten och rakt ner i min ficka. Och det är bra, verkligen bra. Vemodig skit med raspig stämma och ett snyggt omslag. Jag tackar och bockar och gläds att Joe Hill lever än. Nått för sommarens festival på gården i Gävle!

Otis Gibbs – Joe Hill´s Ashes

Jag tog bilen tillbaka genom stan och drack en öl med Slaktarn istället.

Spelning blev det, och den var tung, såklart. Synd bara på ljudet, alldeles för lågt vilket tog bort en del av känslan. Men mycket folk och sköna vibes, Mysticman däremot var ingen höjdare, även om jag förmodligen är fel person att ge en recension, är varken så insatt eller särskilt intresserad.

Nu söndag, morötter och Finn the Giants grymma Dub pon top- en av de tyngsta dubplattor som någonsin gjorts i Sverige!