Från en av de sena sjuttiotalets bästa grupper, lyssna bara på självbetittlade debuten från 1978.

The Gladiators
Defenitivt en av de bästa sjuttiotalsgrupperna ur Virgins reggaesatsning Frontline. Debutalbumet Trenchtown mix up från 1976 är ett rent mästerverk. Avskalad rootsgung med fantastiska melodier, grymma körer och då och då det vemodigt kompande munspelet. Trion Alberth Griffiths, Clinton Fearon och David Webber får till 11 låtar som få reggaegrupper lyckats matcha på ett och samma album. Uppföljaren två år senare, Proverbial reggae, är också det en klassiker som förtjänar att spelas men ska ni bara köpa en platta så är debuten, eller möjligen relativt nyutkomna samlingen No. 1 Studio one singles, det bästa tipsen.

Gregory Isaacs
Knappast särskilt vågat, och inte heller oväntat att lista Gregory som ett måste. Men med över 400 album att välja på, ingen verkar veta riktigt säkert, kan det här kanske hjälpa. Katten med hatten, den sammetslena rösten, charmören och…den tungt belastade, gangster look-a-liken, han med fler barn än fingrar och med ett stundtals struligare liv än någon annan i branschen. Kärt barn har naturligtvis många namn men för de flesta är han kort och gott the Cool ruler.

Hur som helst. Här kommer några tips

Mr Isaacs, inspelad 1977, men släppt utanför Jamaika först några år senare, är tips nummer ett. Sacrifice, Slavemaster (med eget livenummer i filmen Rockers) och tokigt tungt tillbakalutade, men minst lika allvarliga, Handcuff är bara några av klassikerna på denna odödliga lp. Andra album som bör räknas in under kategorin klassiker, och här skulle listan kunna bli hur lång som helst, är Cool ruler, Soon forward, Night nurse (köp den på cd för tunga dubversioner som extraspår), Red rose for Gregory (med monsterhiten Romours)

Steel Pulse
David Hinds ljusa röst, de mystiskt svävande rythmerna och de stundtals väldigt mörka texterna. En given kandidat till bästa brittiska reggaeband all time. Som dock tyvärr, som så många andra, fortsatt spela lite för länge. De tre fyra första plattorna är riktiga guldkorn och tyngst väger debuten från 1978 med klassiker som Ku Klux Klan, Soundcheck och albumbetitlade inledningsspåret Handsworth Revolution. Bandet var under en längre tid en viktig del i brittiska Rock Against Racism och spelade ofta tillsammans med bland annat the Clash, och Tom Robinson band. Ett måste för dig som är det minsta intresserad av UK reggaescenen under sjuttio- och åttiotalet.

Ernest Ranglin
Jamaikansk oldie som fortfarande håller fanan högt. En av de bidragande orsakerna till skaexplosionen i början av sextiotalet, utvecklare av jazz och reggae, studiomusiker för klassiska studio one och en hjälpande hand för bland andra Jimmy Cliff, Prince Buster och the Skatalites. Listan kan göras längre, men jag lämnar historien och tipsar om ett album som spelats in relativt nyligen (1996), Ranglin är trots allt född 1932. Below the bassline är en timmes jazziga instrumentalversioner av eget matreal blandat med en handfull jamaikanska klassiker. Tolkningarna av Toots & the Maytals 54-46 (was my number) och Augustus Pablos King Tubby meets the Rockers uptown är mer än magnifika och fungerar till precis allt. Glöm bara inte att skruva upp basen…

Ras Michael & the Sons of Negus
Redan efter tre fyra sekunder av det första spåret, klassiska None a Jah Jah Children no cry på skivan Rastafari (kort och gott) från 1975, förstår man att nått stort skall komma
Trummorna smattrar och på hög volym får de tak att lyfta. Så nära trance utan substanser, så enkelt och som ett mantra. None a Jah Jah Children no cry, None a Jah Jah Children no cry och sedan fortsätter det. Själar svävar över golven, händer klappas och till och med Emil viftar med armarna. Det är meditation, det är magi och det är den förmdoligen bästa Nyabinghi-skiva som någonsin spelats in. Det är som att befinna sig långt uppe i Blue Mountains på Jamaika, och ändå är det oktober och höstregn här hemma där jag sitter med skivan.
Rolig kuriosa är att Ras Michael var den första Rastafarin med en egen radioshow på ön, The Lion of Judah Radio från 1967

Vivian Jackson, aka Yabby You
Storproducent och musiker, som redan vid 12 års ålder lämnade sin trassliga familj och försörjde sig på egen hand i Kingstons slumkvarter. Spelade under främst 70-talet in fantastisk musik, ofta tillsammans med King Tubby. Och lyssnar man på samlingen Jesus Dread 1972-77 är det som att något knyter sig i kroppen. De tunga melodierna är nästan kusligt vemodiga och fulla av sorg, och det inledande spåret till engelska kultfilmen Babylon, då Jackson sjunger Deliver me from my enemies, det är så bra att det saknas ord.
Till dubbelplattan Jesus Dread kommer också intressant läsning om en av reggaens största, och klart intressantaste figurer. Ett måste för den som vill bekanta sig med det jamaikanska sjuttiotalet.

Twinkle Brothers
En tyvärr alldeles för bortglömd vokalgrupp som drunknat lite i Virgins Frontline-katalog från Roots & Reality eran under sjuttiotalets slut.
Gruppen bildades redan 1962 men det dröjde många långa år innan framgång, men vilka låtar sen. Lyssna på fantastiska Countrymen från -80. Since I threw the comb away och Patoo är bland de absolut bästa roots som spelats in och hamnat på ett och samma album.
Luta dig tillbaka och lyssna, du kommer inte ur soffan innan skivan slutat snurra.
Grymt!

Dillinger
Bara att döpa tredje skivan efter favoritmopeden CB 200 är coolt nog för att hamna på en lista.
Men det ska ju vara bra också, och herrejävlar att det är. Från en av de tyngsta DJ´s som någonsin kommit från Jamaika,
men för många enbart känd genom superhiten Cocaine från 1985. Det här är tyngre, det är bättre och det är så fulländat ett album kan vara.
Lyssna, för det får fart på vilken fest som helst.
Kan dock inte låta att lägga ut Cocaine, en av åttiotalets absolut bästa klubblåtar.

Nu kör jag vidare, men tar paus över söndagen.
Musik du måste höra, del V är tillbaka på måndag.
Då med något helt annat

Yma Sumac
Visserligen, Yma eller Zoila Augusta Emperatriz Chavarri del Castillo som hon egentligen hette, bodde större delen av sitt liv i USA men musiken är något annat. En blandning av det peruanska folksångerna, galna rytmer och delar av opera
En storstjärna på Kuba under Meyer Lanskys gangsterepok strax innan revolutionen, och att lyssna på skivan Mambo från 1954 känns som att kastas in i andra delen av Gudfadern, då Michael (Al Pacino) ska mördas under nyårsfesten.
Det är flippat och laddat på alla plan, otroligt vackert och det är nästan så man känner smaken av lime och ljus rom (eller Club soda) i inledningen till fantastiska tredje spåret Gopher.
Ett måste på varje fest!

The Beginning of the End
De tre bröderna Munnings från Nassau, Bahamas, skapade 1971 en av världens förmodligen svängigaste skivor.
Det är solindränkt funk när det är som absolut bäst, och låten Funky Nassau part 1 gör att oljefaten med grillgaller tänder sig själva. Musiken är så nära ultimat det går att komma för sommarfesten, men också för svettiga källarlokaler och uppstyrda cocktailpartyn. Den som inte känner musiken, den känner förmodligen ingenting.

Ibrahim Ferrer
Mest känd i resten av världen från filmen- och skivan Buena Vista Social Club, men på Kuba var Ferrer en legend.
Lyssna på ay, Candela. Det finns inte mycket musik som får mig att se sådana bilder i huvudet. Allt naturligtvis romantiserat med femtiotalsbilar längs strandprommenaden i Havanna. Det är fantastiska trumpeter, sorgset vemod och med ett, på samma gång, driv som gör det omöjligt att sitta still.
Lyssna på samlingarna eller köp skivan Mi Sueño från 2006, den kom ut ett år efter hans död och är grym rakt igenom

Judy Mowatt
Den kanske minst kända av de tre från Bob Marleys vokalgrupp I Threes
Startade karriären redan som femtonåring hemma på Jamaika 1967 i nu nästan bortglömda gruppen the Gaylettes
Hennes framträdande på One Love peace concert 1978, då hon ensam sjunger Black Woman är fullkomligt fantastiskt.
Lyssna på soloskivan med samma namn från 1980 eller hör hennes underbara röst tillsammans med Rita Marley och
Marcia Griffiths i the I threes




Då var tredje delen färdig, och bara för att klargöra. Ja, jag älskar att att älska musik jag älskar. Jag blir nästan i extas av vissa låtar. Men kom också ihåg, om tipsen. Det handlar inte alltid om artisternas hela karriärer, utan ibland enbart om en skiva eller några låtar. Det är det jag tipsar om, alltså ingen lista över mina all time favorites. Bara sånt jag anser måste ut ut ut för att höras

Fortsättning följer, Musik du måste höra 

Här kommer hur som helst en fortsättning med tips
Musik du måste höra, del II

John Lee Hooker
Ungefär lika självklar som Dylan. De flesta jag känner, oavsett musiksmak- och intresse, äger åtminstone en John Lee Hookerskiva.
Få däremot lyssnar särskilt ofta så jag hoppas detta kan bidra.
För mig finns ingen större (manlig) bluesartist, och det räcker med att höra gitarren till inledningen av Wednesday evenin´ blues för att jag sakta börjar stampa takten och drömmer mig miljoner mil bort, till en värld jag tror jag känner men egentligen inte vet något om. Det är avskalat, ofta mörkt och med en sådan fantastisk känsla att få andra artister ens varit i närheten.
Här finns oändligt mycket att höra, men samlingarna innehåller ofta väldigt bra material. Ett hett tips är plattan Live at Café au Go-Go från 1966

Etta James
Med en uppväxt där Rosengård och Gottsunda kan liknas vid Bullerbyn, där mamman lämnade bort henne redan som liten och där pappan, profesionell gambler och hallick, brydde sig om än ännu mindre. På ungdomsantalter och full av droger, någonstans där skapades den fantastiska rösten, den som i låtar som I´d rather go blind från 1967 fullständigt sliter hjärtat ur kroppen när man lyssnar.
Jag har inte hört allt, finns det någon som har?, men faller varje gång som en fura vid första tonerna av All I could do was cry
Jag rekommenderar inspelningarna med klassiska Chicagoetiketten Chess, och…lägger in en filmsekvens från Cadillac records, där Beyoncé gör en fantastisk tolkning av en av bluesens största. Även om filmen fått en del kritik för bristande sanningshalt är den absolut sevärd. Spola 44 sekunder in i klippet och föreställ er Etta James

Karen Dalton
That´s pretty much all I listened to for a long time, playing it over and over, skriver Nick Cave i texthäftet till cd-utgåvan av Karen Daltons andra album In my own time från 1971.
Och jag kommer själv ihåg hur vi stod där inne i affären på Götgatan i Stockholm, Lisa och jag, och undrade vad det var vi hörde.
Det lät konstigt, och så fruktansvärt bra att vi utan att blinka lade upp två hundralappar på disken och sa, vi tar skivan ni spelar nu
Sedan dess har den åkt på vid så många tillfällen att jag tappat räkningen, söndagmornar när man yrvaket tittar på vinfläckarna under bordet. Fredagskvällarna i köket, när Emil skall somna.
Det låter fortfarande lika bra. Och jag förstår att både Nick Cave och Bob Dylan hyllar henne som en av de allra största på den amerikanska folkscenen.

Jim Ford
I Sonic #30 går det att läsa den otroliga historien om Jim Ford, och även om jag har svårt för etiketter så måste det här vara så mycket country got soul det bara går.
Inte nog med att hans karriär är bland de märkligaste jag känner till, från mer eller mindre fast medlem i Sly & the Family Stone, och kultförklarad tusen gånger om, så levde han större delen av livet anonymt i sin husvagn ute på den Kalifornska obygden och spelade endast in sin musik för eget lyssnande.
Lyssna på skivan Harlan County eller klicka här för att förstå varför såväl Aretha Franklin som the Temptations valt att spela in hans låtar.
Big mouth USA!

Nu känns det lagom att lämna det amerikanska för ett tag,
ny musik måste in. Och som sagt, kom gärna med egna tips
Musik du måste höra!

Kanske inga sensationer för den som följer den här bloggen, och inte alltid något som kräver arkeologhandskar för för att hitta
Men förhoppningsvis finns det något att ta till sig
Nu kör vi

Townes Van Zandt
Lyssna bara på skivan Our Mother the Mountain från 1969, titelspåret är nästan kusligt bra och resten, som St. John the Gambler och Snake Mountain blues är så ruskiga att håren reser sig i nacken. Ett bra tips är dubbelsamlingen Drama falls like teardrops. 36 spår och en trettioårig karriär av sprit, fantastisk musik och kringflackande misär för dryga hundralappen
Dessutom
James Szalapskis dokumentär Heartworn Highways (titta 1.37 in i klippet, musik kan knappast beröra mer än så, det träffar som en pil i bröstet på den gamle mannen) ger en bra överblick av inte bara Van Zandt, utan också av de andra människorna runt den alternativa outlawrörelsen under sjuttio- och början av åttiotalet.
Se!

Bob Dylan
Känns egentligen fånigt att tipsa om,
men om jag skippar de självklara mästerverken så kanske Street legal från -78 är det bästa
Visserligen är det den Dylanplatta som sålt mest i Sverige, och den går att hitta överallt för en femtiolapp
Men just därför, och för de grymma spår som B-sidans inledande Is your love in vain och mexikoinfluerade Senor (tales of Yankee power)  

Merle Haggard
Ledaren för Bakersfield-soundet från soliga Kalifornien,
låtarna är dock allt annat än soliga, lyssna bara på skivan I´m a lonesome fugitive från -67
I somaras när jag satt själv på balkongen en mörk natt i Hälsingland och lyssnade på Drink up and be somebody gjorde det nästan ont i kroppen. Passa på att köp nyutgivningarna på cd och gräv ner dig några dagar
Rolig kuriosa är för övrigt att Merle själv började spela efter att han som intagen sett Johnny Cash på den klassiska San Quentin-konserten.
Och för övrigt,
kan mycket av det man lyssnar på tas med en nypa salt

Dinah Washington
Här gäller främst samlingar, men herrejesus för hennes röst.
Det är så otroligt bra, och det fungerar till maten, i taxin efter ett tack och jobbigt hej, så väl som till förfesten.
Dinah hann inte uppleva sin 40-årsdag. Full av sprit och piller dog hon 1963, men jävlar i min låda. Hos mig lever hon i allra högsta grad. Lyssna bara på låtar som I´m a fool to want you och If you don´t belive I´m leaving (Count the days I´m gone)

Fortsättning följer