Forward ever, backward never.
Radical Rhytmic Revue har just bokats in som husklubb på Pet Sounds bar ett halvår framöver från och med nyår.
Det ska firas, naturligtvis. Och planerna smids för fortsättningen. Mer om det längre fram.
By the way.
Kom förbi ikväll också. Jag spelar i baren på övervåningen mellan 21-01. Skånegatan 80 är adressen, och naturligtvis är det gratis.
Vid sidan av Bob Marley, Linton Kwesi Johnson och möjligtvis U Roy finns det ingen som betytt så mycket för mitt reggaelyssnande som Gregory Isaacs. The Cool Ruler var ett tag allt jag ville vara. Hans hatt, kostymerna, stilen och rösten. Få, om ens någon, lyckas hela vägen in i mål bära upp ett sådant smeknamn och med sådan värdighet.
Även under tiden det stormade som värst, tunga drogproblem, fängelsevistelser och fler barn än någon kan räkna, höll han fanan högt. Gregory Isaacs medverkar på över 500 album och tillhör definitivt reggaens allra största. Tillsammans med Sam Cooke och Marvin Gaye tillhör han även historiens främsta sångare om jag själv får välja. Alla kategorier.
- Han fick aldrig uppleva fred på jorden, men han fick åtminstone sluta sina ögon i frid, berättar han fru Linda Isaacs i en telefonintervju med BBC Carribean.
Jag minns fortfarande hans konsert i Malmö folkets park sommaren 2005 som ett av mina lyckligaste ögonblick någonsin. Albumet Mr Isaacs från 1977 tillhör en av det absolut bästa skivor som någonsin släppts, och jag vet inte hur många gånger jag gått nerför gatan och gungat med i sorgset vackra Handcuff, en av de enskilt viktigaste låtarna för mitt musiklyssnande i allmänhet och reggaeintresse i synnerhet.
Här, lyssna och förstå storheten. En hastigt ihopsatt lista av låtar ur hans enorma katalog.
Red Rose for Gregory, Rest In Peace.
Extra Extra
Premiär!
Från Colombias bergiga regnskogar, till Kingstons sprudlande sextiotal vidare upp över Karibiska havet och in i den djupa amerikanska södern med dess raspigt hjärtskärnade soulklassiker
Eller
Femtiotalets vibrerande höfter, sextiotalets gitarrdekadens från de regntunga brittiska öarna och in i ett lika sent som ilsket sjuttiotal med det brinnande Rock Against Racism som ledord, blandat med avgrundsdjup och nattsvart dubstep direkt från Bristols källarhålor.
Radical Rythmic Revue spelar den bästa musiken med fokus på Rocksteady, Blue Beat, 50tals rock´n roll, rubadub, Rythm an´Blues, 77-punk och dubstep.
Pet Sounds Bar
Lördag 9 Oktober
20-01
Gratis entré
Välkomna att göra världen lite roligare
Mer info kommer
Torsdageftermiddag och ibland får man inspiration av det lilla.
En skogsprommenad, lång och med röda löv- INTE
Två timmar Adrian Sherwood på hög volym- NOPE
Så knackar det plötsligt på dörren och jag sätter det pissljumma kaffet i halsen, grannen tänker jag först, han har väl slut på cigg igen, eller vill prata finlandskryss. Så jag öppnar med sömnig blick och är fullt fokuserad på att spela upptagen, ska hämta Emil förbereder jag mig själv högt i hallen innan jag vrider om låset och öppnar dörren ut mot loftgången.
Hinner inte mer än blinka så står jag där med ett visitkort i handen och pratar städning med någon som vill kika på dammsugaren våran.
Tjena, tänker jag och släpp… 
Nejdå, inte här gången. Jag står jag emot. BIG TIME.
Ett blanknej i försäljarens finurliga fejja och jag märker hur han försöker, ler bredare, pratar tydligare och sträcker på sin kostymtyngda rygg.
Så slås dörren igen och jag hör honom genom fönstret, hur han försöker här intill.
Och kvar står jag och tänker, I made it. Trixy sa ifrån, ingen kan lura mig längre.
Vips blev det ett blogginlägg av bara farten också
Nu knackar det igen,
den här gången var det grannen som sumpat ciggen i centrum
Och jag är tillbaka i den trygga verkligheten
Där går tjuven, passa er för tjuven!
Det kändes så iallafall, i förmiddags på väg till cykelhandlarn i Skarpnäck
Eller så är det jag som sett för mycket Alfons senaste tiden.
Hur som helst
Där gick jag och vinglade med den, jag ska inte skriva stulna, för den var faktiskt hittad, rostiga rishögen till cykel vi tänkt montera barnsadel på, Lisa och jag. Med ciggen i mungipan som en annan Lilla Fridolf, och med ena armen runt paketet med barnsadel och med den andra armens stelt frusna fingrar hårt hållande om styret. Punka var det både fram och bak, och eftersom det dessutom blåste kallt mellan husen drog jag upp luvan och kröp in under jackan så gott det bara går, när man balanserar barnsadlar, röker och håller på
Riktigt roligt måste det sett ut, när jag passerade gräsängen som skiljer områdets agnar mot oss andra- vetet- här i gränstrakerna av Bagarmossen/Skarpnäck. Ett gröna linjens 8 mile
Radhusprojekt i fyramiljonersklassen och blickar som stirrar elakt. Krattande tanter vände sina ansikten, barnvagnarna bytte sida och en händig jävel i sina knappt använda snickarbrallor spottade i marken och tog upp sin mobiltelefon.
Jorå, där gick Trixy i fiendeland med halvstulen cykel och rökte marlboro som värsta Gudfadern.
Det var då jag kom att tänka på Göran Hägglund och verklighetens folk.
När jag passerat gräsängen och såg Andersson, Lundström & resten stirra som om ett Ufo, eller rent av Hin Håle själv, landat i deras välansade rabatter.
Ett armageddon av likadana radhus i mexitegel, med carport och jättestudsmattor. Grillarna precis på väg att plockas in för hösten och frun i familjen som står hängd över komposten, för dom sorterar sina sopor väl, verkligehtens folk, det ska gud och Göran Hägglund veta.
Annars var det mest tragiskt där i snålblåsten, och på avstånd hördes bilarna från Nynäsvägen susa förbi. Hem till sitt antar jag, till verkligheten.
Väl framme fick jag fick jag kalla handen, cykelreparatören som vi känner sen förr skakade sitt skalliga huvud och skrattade när jag kom in.
Näru, den här går inte. Ställ den runt hörnet, där vid affären, jag behåller gärna sadeln men resten är värdelöst. Går inte att göra nått år. Slut som cykel,
Tacktack suckade jag, köpte en korv och gick hem igen.
Fortfarande med barnsadel under armen.
Blickarna den här gången var nu ännu värre. Cykel nyss, ingen cykel nu (men nog fan ser den skum ut, lådan han bär på). Jag såg vad de tänkte där i verkligheten och drog en lättnadens suck när jag klev in i trapphuset här hemma i Bagis.
En annan del av samma verklighet, men fan så mycket trivsammare
Soundtrack till min tur verkligehetens villaland, slumpvist utvalt av min ipod
1. My perfect cousin- the Undertones
2.Train in vain (stand by me)- the Clash
3. Black milk- Massive Attack
4. Things in general- the Prefects
5. Music is the Key- the Congos
6. Psycothic reaction- Count Five
7. One of us must know (Sooner or later)- Bob Dylan
8. Common people (passade bäst)- Pulp
9. John Wesley Harding- Bob Dylan
10. Chop chop- Cutty Ranks
11. War- M. Parvez
12. Smoke Buddah- Redman
13. Dub streamer- Finn the Giant
14. Tell me what´s on your mind- Cyril Neville
15.Chief Rocka- Lords of underground
16. I am the rain- Pete Doherty
17. Brand new Cadillac- the Clash
18. One track mind- Johnny Thunders
19. Clamdown- the Clash
20. Memory lane- Nas
21. Got my mind made up- 2pac
Dagar som den här, en onsdag mitt i månaden när löven trillat av och det blåser utav helvete, är det svårt att hitta motivation mitt i allt tack men nejtack och abonenten du söker är upptagen för tillfället.
Så jag tog termosen och gick ut i skogen,
och där satt jag på en sten med kaffet, lyssnade på Darkness on the edge of town och rökte i piskande motvind medan jag funderade över hela situationen. Bagis blir inte mer mentalt Badlands än så här, efter en oktobernatt med snöblandat och halka, tänkte jag och tände en ny cigarett medan jag värmde ena handens fingrar innanför jackan.
Så jag skickade några sms. Emo, svarade min vän Charlotta, Emo som fan tänkte jag och mindes hur vi brukade mmsa varandra från tågstationer en vinter för några år sedan.
Hudik-station i novemberskymning, det var Traste Lindén och minus 22. Det kom bilder från Bollnäs svinkalla mornar i februari, när allt såg som jävligast ut. Trasiga järnvägsbommar och skitiga snöhögar längs de öde perrongerna.
Men nu satt jag ensam i skogen och rökte i motvind
Om några timmar får jag dock förhoppningsvis ett annat perspektiv på tillvaron, och släpper mina kvasitankar om ondska och allmänt elände i den egna tillvaron. För den är ytters tillfällig
En kväll för hemlösa, på Debaser medis
Så man sitter ensam i vardagsrummet och ser solen skina in genom de smutsiga fönstren,
ute är det kallt men här inne är jag barfota, nyvaken och med rufsigt hår och försöker skriva, som nån annan Ulf Lundell.
Kaffe såklart, svagt och halvljummet och Bob Dylan´s Blood on the tracks knastrande på skivtalriken.
Jävla hippie,
jag ser mig själv i spegeln och hör en röst nånstans, från var?
Ingen generationsroman visserligen, de har jag växt ifrån
Här är det klippa och klistra, kringla C och snabelan
Kreativiteten flödar, men vänta nu…Måste bara kolla Rodigan del 2, i late night munchies fantastiska intervju
Ett vuxet jag-ska-bara, för er som kan Alfons Åberg
Sen jävlar, sen ska det bli jobba av.
Men först
Kaffe och en cigg, kanske borde jag ta på mig strumporna också, och kavla upp ärmarna
Och…
Höstregnet från helvetet,
soundtrack till: the Good, the Bad & the Queen
Av någon anledning blir det alltid så, vid regn och skitväder åker samma skivor fram varje gång,
och det är framförallt två jag kör om och om igen.
Don Letts skriver i sin självbiografi, Culture clash dread meets punk rockers, att GBQ´s debut Couldn´t been made anywhere else än i London.
Detsamma tycker jag om Delroy Washingtons lysande första (han släppte tyvärr endast en uppföljare) I-Sus från 1976.
Ingen annan skiva, inte ens något med the Clash, får mig att vilja gå runt på gatorna vid Portobello road lika mycket som den.
Och där har vi svaret…kommer jag plötsligt på, det där med regnet
Även om de mest varit sol i London de gånger jag varit där
Men som sagt,
två måsten för att överleva hösten
Nu. Vin och grytmat
Jag ger upp och sätter på lysande the Skatalites meets King Tubby
Grymma dubsessions
Senaste kommentarer