…Tänkte jag, men klev av vid hötorget någon minut senare och gick sista biten till jobbet. Måndagmorgon i slutet av november och med jackan så högt jävla uppdragen över hakan att jag knappt såg bilarna som for förbi i snöröken. Så tänkte jag på det där som Carolyn Cassady skrev i sin bok Off the road, om hennes liv och dem hon valde att leva det med.

”Han gick till fönstret och tittade ut, jag förstod att det inte var vår trädgård han såg, utan en mexikansk dal som värmdes av den slöa solen, och där fanns det varken några räkningar eller andra bekymmer utan bara mangofrukter och marijuana”

På gatan står en kille och fryser, jag skyndar förbi och tar hissen upp till verkligheten. Nästa gång, då vore det väl fan om det inte var vid hoppets station vi stannade. Ett hopp om sommar och en del annat. Förändring. För honom naturligtvis, han som fryser, men också för mej och de andra. Vi är värda det nu, ett possitivt besked, eller flera.

Lyssnar på John Savages samling Black Hole, California punk revisited 77-80 som kom med posten och läser några mail. På onsdag, när november äntligen tagit slut, sätter jag min tro till hoppet. Hoppet om något annat.

Föresten så är Arbetaren Zenit äntligen igång, så kolla in. Jag passar även på att länka till några musikrep från de senaste numren: Stina Berge, Mikael Wiehe & Charlie Engstrand

Radical Rhytmic Revue har just bokats in som husklubb på Pet Sounds bar ett halvår framöver från och med nyår.
Det ska firas, naturligtvis. Och planerna smids för fortsättningen. Mer om det längre fram.

By the way.
Kom förbi ikväll också. Jag spelar i baren på övervåningen mellan 21-01. Skånegatan 80 är adressen, och naturligtvis är det gratis.

Igår såg jag The Promise, making of Darkness on the edge of town och, faktiskt, aldrig har Factory varit så obeskrivligt vacker som när jag kliver upp ur tunnelbanan med blöta skor på väg till ännu en dag som löneslav.

Mer om filmen i Arbetaren Zenit framöver.

Lagom till att filmen Superstonic sound: the Rebel dread documentary, om den brittiske dj:en, filmaren och punklegendaren Don Letts. var färdigställd presenterade det konservativa regeringspartiet det största besparingspaketet i modern brittisk historia.

Bidragen för barnfamiljer, låginkomsttagare och funktionshindrade verkar ryka när Storbritannien nu ska spara närmare 80 miljarder pund. En siffra motsvarande ofattbara 900 miljarder svenska kronor.

Knappt har röken från Notting Hill-karnevalens alla grillar lagt sig innan landet tvingas vakna till den värsta kollektiva baksmällan sedan tyskarnas bombningar i mitten av 1940-talet. Och som så ofta drabbas de fattiga hårdast. Sparpaketet väntas främst slå mot den brittiska arbetarklassen och i Londons förorter står höghusen med sina enorma renoveringsbehov orörda. Lyftkranarna tycks på sina håll ha fastnat i marken och påminner i skymnigen om skräcködlor där de står gapande över de allt mer eftersatta gatorna. I andra delar av staden märks krisen inte lika tydligt.

Ingen annanstans tycks gentifrikationen gått så snabbt som i just Notting Hill i västra Londons innerstad. En stadsdel som till största del länge beboddes av de karribiska invandare som kom till Storbritannien i slutet av 1950-talet men som nu befolkas av en alltmer utbredd övre medelklass.

Jag träffar Edward Dallal, en av de två producenterna som gjort filmen, under en bro vid den tungt trafikerade motorvägen Westway i hörnet av övre Portobello road, på karnevalens andra dag i slutet av augusti. Klassisk engelsk punkmark och hem för många kända musiker.

– Där, säger han och pekar bort mot Ladbroke Grove, brukar Don Letts stå och spela.

Karnevalen var länge viktig för landets karibiska befolkning och fick snabbt en politisk prägel som exploderade i slutet av 70-talet med upplopp och protester mot så väl ökade klassklyftor som en allt brutal poliskår.

Mitt i nätet av punk, jamaikansk dub och en nyvaken politiskt medveten brittisk reggaescen spann Don Letts sina idéer om do it yourself och bidrog mer än det flesta andra till den musikaliska och popkulturella utvecklingen i Londons pulserande klubbliv.

Född och uppvuxen i arbetarklassförorten Brixton, med jamaikanska föräldrar, lärde han sig snabbt musikens förmåga att få folk att känna samhörighet.

Don Letts pappa Ledger Letts spelade varje söndag efter kyrkan sina skivor i kvarteret och skapade snabbt en hängiven publik till vad som måste anses vara ett av Londons första soundsystems; mobila diskotek som spelade ska-musik för folk på gatorna.

I själbiografin Culture Clash, dread meets punk rockers, beskriver Don Letts sina tonår och svårigheterna att som andra generationens invandrare passa in i det konservativa och på många håll rasistiska brittiska samhället i slutet av 60-talet.

På bilder och ur hans eget unika filmmaterial går det att följa upploppen i förorterna, polisens stop and search, där de med hjälp av lagen hade möjlighet att stoppa alla de tyckte såg misstänkta ut, för visitation. En lag som skapade både frustration och ilska bland en generation brittiska ungdomar som allt mer började skilja sig från sina föräldrars strikt formade samhälle, och som gav inspiration till bildande av hundratals punkgrupper i slutet av 70-talet.

I filmen som nu släpps och som visades i Stockholm i förra veckan får vi följa Don Letts som 53-åring tillsammans med sin son, dubstep-producenten Jett Letts, i vad som är en historia om ett Storbritannien med musiken i centrum.

Edward Dallal berättar om filmprojektet, det första efter en dokumentärfilmutbildning i Barcelona, och hur han kom på idén till att göra något om Don Letts.

– Vi såg en chans att göra något om inte bara Don Letts, utan en modern historia om London. Jag är ju uppvuxen här, med reggae, ska och drum and bass-musik och med kompisar från hela världen, så just därför känns Don Letts så intressant.

Han är ju själv filmproducent och har gjort flera uppmärksammade musikdokumentärer, bland annat Grammyvinnaren Westway to the world om the Clash. Hur var det att göra en film om honom?

– Det var faktiskt ganska nervöst. Speciellt eftersom vi försökte göra den i hans do it yourself-stil utan vare sig budget eller med särkilt välskrivet manus. Men han var fantastiskt hjälpsam och brukar ju säga att ”om du någon gång lyckas, gäller det att hålla dörren öppen för de som kommer efter” och det stämde verkligen. Han gav oss många värdefulla tips.

Finns det några likheter mellan Storbritannien i dag och det samhälle Don Letts formade sin identitet, i mitten av 70-talet?

– Det är naturligtvis en svår fråga, eftersom jag är född 1983, men när vi pratade om just det under inspelningen så kom vi fram till att det finns flera likheter. Ekonomisk kris, arbetslöshet och nedskärningar. Skillnaden är väl att nu märks inte ilskan på samma sätt. Då växte punkrörelsen fram. Det var upplopp och stora strejker, i dag ser jag nästan inga band som protesterar och än så länge har jag inte märkt av några större strejker. Jag säger verkligen inte att det är bra med upplopp, men det är verkligen ett problem att så få reagerar. Var är punken i dag? – det kan man fråga sig.

Vilken roll anser du att Don Letts spelat för den brittiska punk- och reggaescenen?

– För det första var han ju den som presenterade reggaen för de vita punkarna i London, han var ju DJ på the Roxy och ledde vägen mot en allt mer radikal musikrörelse i landet. Många unga människor såg upp till honom, och förstod att om man bara ville gick det att göra saker själv, som att starta band, göra musikvideos och ordna spelningar.

Från ett uppsatt partytält på gatan bredvid dunkar musiken och en grupp människor gnuggar sina sömniga ögon i takt med basgången. Klockan är inte ens elva men karnevalsyran har redan pågått några timmar och från en isfylld hink langas kall jamaikansk öl ut till låga priser.

Edward Dallal kisar mot förmiddagssolen, tänder en cigarett och säger att Notting Hill-karnevalen är bland det bästa med London.

Några poliser patrullerar förbi men tycks inte bry sig nämnvärt om den söta doften av maruijana som stiger mot hustaken. Det är två dagars gatufest med kyckling, grillade majskolvar och oändligt mycket musik. Steelbands från Trinidad, reggae från Jamaica och nyproduerad elektronisk dansmusik från närmaste källarstudio. Efter karnevalen Rio de Janeiro är festen i Notting Hill världens största och som en orm i glada färger dansar tåget fram på de slingriga gatorna kantade av hundratusentals förväntansfulla människor.

Don Letts har själv gjort en dokumentär om karnevalens historia och säger att den fortfrande spelar en viktig roll för Londons befolkning med rötterna i Västindien, men att den med åren blivit allt mindre politisk.

På omslaget till samlingsalbumet Black Market Clash med the Clash syns Don Letts i cowboyhatt och skinnväst framför hundratals poliser strax innan upploppen längs Portobello road 1976. En händelse som för alltid finns dokumenterad i den klassiska Clash-hiten ”White Riot” från bandets debutskiva.

– In the seventies Dreadlocks were political, säger Edward Dallal. Enkelt översatt med att punk- och reggaescenen i London var starkt politiskt medveten i slutet av 70-talet. En tid då, förutom nedskärningar och stora klassklyftor, National Front satsade på att värva unga medlemmar ur arbetarklassen, en målgrupp punk- och reggaescenen också riktade sig mot och var en viktig del av.

Jag frågar Edward Dallal på på vilket sätt Don Letts fascinerar honom, och svaret kommer lika snabbt som självklart.

– Jag förstår faktisk inte hur någon som han fortfarande orkar leta inspiration i ny musik och hur han fortfarande är nyfiken på nya stilar. Han är gränslöst passionerad i sitt sökande efter sånt han gillar och åker fortfarande runt och DJ:ar för att nå ut med den musik han älskar.

”Just därför kämpar många fattiga, de som är ekrarna i kokainindustrins jättehjul, för en legalisering.”

Skoningslöst krig om det vita giftet

Keith Richards öronbedövande gitarrintro skär genom huvudet, och på bioduken samlar colombianska bönder ihop kokabladen bakom en mänsklig mur av tungt beväpnade vakter från någon av Colombias mäktiga drogkarteller. Den gröna regnskogens fuktiga hetta tränger sig ut i biosalongen och George Jung, skickligt spelad av Johnny Depp, berättar sitt livs historia inför ögonen på hundratusentals biobesökare världen över.

Ted Demmes film Blow blev en supersuccé när den kom 2001 och den fick åtskilliga västerländska näsor att vädra efter det vita pulvret från nordvästra Sydamerikas lummiga bergstrakter. En Hollywoodproduktion fylld av allt som går att förvänta sig. Droger, bikinis, Rolling Stones och AK47:or. Men också den ständiga paranoian, sveken, det meningslösa våldet och den enorma misären bland dem som står allra lägst i drogproduktionens lika pyramidformade som mäktiga bygge. Efter att ha sett filmen några gånger är det därför jobbigt att tänka sig att verkligheten ofta överträffar dikten.

Drygt 28 000 människor har dödats i Mexiko sedan president Felipe Calderón förklarade krig mot narkotikamaffian 2006. I Jamaicas huvudstad Kingston liknade gatorna i somras en krigszon efter det att amerikanska myndigheter krävt utlämning av Christopher ”Dudus” Coke, landets mäktigaste gangsterboss som sägs ha försörjt gatorna i New York med sitt kokain.

Av kåkstädernas tiotusentals fattiga sågs Coke dock som en modern Robin Hood, värd att kriga för ända in i döden. En död som allt för ofta kommer lika plötsligt som brutalt. För dessa fattiga ses ofta knarkbossarna som hjältar i ett samhälle där staten aldrig är närvarande, annat än med tungt beväpnad polis.

USA:s ”war on drugs” har kostat, förutom en enorm miljöförstöring och ett oräkneligt antal döda, hundratals miljoner dollar. Men det ger landet, på grund av namnet kriget mot drogerna, ett fortsatt alibi för att finnas på plats längs Sydamerikas nordvästra kustremsa.

I Sverige har kokain blivit den nya innedrogen och när Stockholms reningsverk gjorde stickprover i avloppsvattnet en söndagsmorgon i våras märktes förändringar i vattenhalten. Spår av peruanskt, bolivianskt eller colombianskt kokain avslöjade på ett tydligt sätt våra nya vanor. Därför är det naturligtvis ingen slump att det i Sverige de senaste månaderna kommit ut två böcker om just den globala kokainindustrin. Först ut var Lasse Wierups och Erik de la Regueras Kokain, drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samma och så alldeles nyss, Magnus Lintons reportagebok Cocaina en bok om dom som gör det. Från början var tanken att de tre författarna skulle skriva en bok tillsammans. Men efter att Magnus Linton talat om och vägrat att ta avstånd från att han då och då brukar kokain (i Colombia är eget bruk nämligen lagligt) skar sig relationerna och Linton, bosatt i Colombias huvudstad Bogotá, skrev sin egen bok.

Cocaina är bland de bästa reportageböcker som kommit ut i Sverige de senaste åren.

Här får vi följa brukarna – europeiska backpackers (eller flashpackers som de kallas av lokalbefolkningen) på Medellins många hostels men också bönderna som gett upp all annan odling för kokaskörden. Magnus Linton ger oss i boken flera närgående porträtt av yrkesmördare och offer. Alla med en sak gemensamt: kokain. Men också av högt uppsatta domare, amerikanska helikopterpiloter och lika underbetalda som genomkorrumperade poliskonstaplar. Det är ett spännande och skrämmande reportage på nästan 300 sidor fyllda av fakta, teorier och vinklar vi annars är näst intill svältfödda på i den svenska narkotikadebatten.

Socialdemokratiska Dala-Demokraten avfärdade snabbt Lintons bok med att den världsfrånvända Arenavänstern på nytt visat sitt liberala jag. I Sverige är nämligen debatten om droger fortfarande hopplöst hårt förankrad i Socialstyrelsens stelt formulerade skräckpropaganda. Därför känns en bok som den här oerhört angelägen, även om den – och det ska verkligen poängteras – inte handlar om vare sig kokainruset eller tar ställning för eller emot en eventuell legalisering. Det handlar som sagt om bruket och brukarna. Från ax till limpa och om alla de hundratals mellanhänder som gör allt större rikedomar ju längre bort från de miserabla odlingarna man kommer.

De fattiga bönderna, de som drabbas hårdast av de amerikanska attackhelikoptrarnas giftbesprutningar, tillhör en allt större och växande grupp av legaliseringsförespråkare i Sydamerika. Men även flera kända vänsterintellektuella namn, så som Noam Chomsky, hävdar att en legalisering skulle om inte utrota så åtminstone drastiskt minska det obeskrivliga lidande som den illegala kokainindustrin framkallar. Chomsky menar att det i själva verket inte bedrivs något krig mot drogerna. Istället har det blivit ett retoriskt begrepp för helt andra syften. Nämligen, föga förvånande, territoriell kontroll, globalisering av kristna värden, krig mot terrorism och, kanske framför allt, en underminering av socialismen.

USA, världens största marknad för kokain, lägger enorma resurser på sitt krig, men enligt de flesta seriösa bedömare så har det endast lett till större lidande bland befolkningen i de länder där CIA finns på plats. En legalisering skulle med största sannolikhet slå ut flera mäktiga drogkarteller, men skulle också tvinga USA att hitta nya anledningar till att finnas på plats i ett Sydamerika där socialistiska rörelser alltid varit starka.

Sedan USA och den colombianska armén börjat flygbespruta regnskogsområdena där kokainet framställs har konsekvenserna blivit ödesdigra. Odlingarna har spritts ut till större områden och kokainproduktionen har fördubblats. Kriget slår hårdast mot fattigbönderna och misären är på sina håll total.

Just därför kämpar många fattiga, de som är ekrarna i kokainindustrins jättehjul, för en legalisering. Det lidande detta skulle föra med sig i länder där kokainet brukas och missbrukas som flitigast kan, enligt många, ändå inte att mäta sig med det helvete som landsbygdsbefolkningen i bland annat Colombia och Mexiko befinner sig i.

Som tvåbarnsmamman Ivonne, en av de intervjuade säger i slutet av boken: ”När vi tänker på legalisering tänker vi på att bli av med maffian. Inget annat. Det är kriget som spelar roll här. Jag tänker inte på misär eller missbruk, utan på helt andra saker. En möjlig befrielse för det här landet.”

Naivt kanske. Colombias problem skulle inte upphöra att existera ens om kokabladen försvann. Fattigdomen och den totala bristen på fördelningspolitik är omfattande.

Maffian skulle snart hitta nya sätt att stilla Europas och Nordamerikas behov av kickar och för USA tycks kriget mot drogerna fortfarande fungera som en utmärkt täckmantel för konstant närvaro och mer eller mindre politisk kontroll.

Vapnen som används i maffiakrigen tar samma väg ut ur USA som drogerna tas in. Genom gränsstationen vid den mexikanska staden Ciudad Juárez passerar det mesta 24 timmar om dygnet året runt. Staden kallas ofta för världens farligaste och spelar en central roll i det blodiga kriget mellan drogkarteller och en våldsam polisapparat. Ofta får civilpersoner sätta livet till i skottlossningar, bilbomber och regelrätta avrättningar i en sinnessjukt paranoid jakt på fiender.

Den amerikanska vapenmarknaden tjänar alltså enorma summor pengar på att vapen köps i landet och smugglas söderut så länge stora pengar finns att tjäna på kokain och maruijana.

I ett federalt fängelse i nordöstra USA sitter George Jung i väntan på den förmodade frigivningen 2014. De hundratals miljoner dollar han hann tjäna på kokainsmugglingen från Colombia in i USA har sedan länge beslagtagits. Hans tillstånd i filmen Blows slutscener vittnar om en trasig själ som slutligen hamnade bakom lås och bom. När pianomusiken tystnat och filmen stängts av fortsätter helvetet för de hundratusentals bönderna och för alla de anhöriga som sett sina nära och kära genomborras av kulor i kriget som aldrig tycks ta slut. Samtidigt fortsätter USA att pumpa in pengar i det starkt kritiserade projektet ”war on drugs”. Och på en toalett någonstans kring Stureplan snortas kvällens första lina.