Vila i frid, eller nått.

Från Colombias bergiga regnskogar, till Kingstons sprudlande sextiotal vidare upp över Karibiska havet och in i framtiden.
Ska, Rocksteady, Salsa, Soul, Rhytm & Blues, Rubadub, 77-punk och tung UK bass
Radical Rhytm Revue inleder det nya året med en hejdundrande fest och välkomnar alla att delta!
Gratis inträde så klart, och med schysta priser i baren

Välkomna!

Radical Rhytmic Revue har just bokats in som husklubb på Pet Sounds bar ett halvår framöver från och med nyår.
Det ska firas, naturligtvis. Och planerna smids för fortsättningen. Mer om det längre fram.

By the way.
Kom förbi ikväll också. Jag spelar i baren på övervåningen mellan 21-01. Skånegatan 80 är adressen, och naturligtvis är det gratis.

Lagom till att filmen Superstonic sound: the Rebel dread documentary, om den brittiske dj:en, filmaren och punklegendaren Don Letts. var färdigställd presenterade det konservativa regeringspartiet det största besparingspaketet i modern brittisk historia.

Bidragen för barnfamiljer, låginkomsttagare och funktionshindrade verkar ryka när Storbritannien nu ska spara närmare 80 miljarder pund. En siffra motsvarande ofattbara 900 miljarder svenska kronor.

Knappt har röken från Notting Hill-karnevalens alla grillar lagt sig innan landet tvingas vakna till den värsta kollektiva baksmällan sedan tyskarnas bombningar i mitten av 1940-talet. Och som så ofta drabbas de fattiga hårdast. Sparpaketet väntas främst slå mot den brittiska arbetarklassen och i Londons förorter står höghusen med sina enorma renoveringsbehov orörda. Lyftkranarna tycks på sina håll ha fastnat i marken och påminner i skymnigen om skräcködlor där de står gapande över de allt mer eftersatta gatorna. I andra delar av staden märks krisen inte lika tydligt.

Ingen annanstans tycks gentifrikationen gått så snabbt som i just Notting Hill i västra Londons innerstad. En stadsdel som till största del länge beboddes av de karribiska invandare som kom till Storbritannien i slutet av 1950-talet men som nu befolkas av en alltmer utbredd övre medelklass.

Jag träffar Edward Dallal, en av de två producenterna som gjort filmen, under en bro vid den tungt trafikerade motorvägen Westway i hörnet av övre Portobello road, på karnevalens andra dag i slutet av augusti. Klassisk engelsk punkmark och hem för många kända musiker.

– Där, säger han och pekar bort mot Ladbroke Grove, brukar Don Letts stå och spela.

Karnevalen var länge viktig för landets karibiska befolkning och fick snabbt en politisk prägel som exploderade i slutet av 70-talet med upplopp och protester mot så väl ökade klassklyftor som en allt brutal poliskår.

Mitt i nätet av punk, jamaikansk dub och en nyvaken politiskt medveten brittisk reggaescen spann Don Letts sina idéer om do it yourself och bidrog mer än det flesta andra till den musikaliska och popkulturella utvecklingen i Londons pulserande klubbliv.

Född och uppvuxen i arbetarklassförorten Brixton, med jamaikanska föräldrar, lärde han sig snabbt musikens förmåga att få folk att känna samhörighet.

Don Letts pappa Ledger Letts spelade varje söndag efter kyrkan sina skivor i kvarteret och skapade snabbt en hängiven publik till vad som måste anses vara ett av Londons första soundsystems; mobila diskotek som spelade ska-musik för folk på gatorna.

I själbiografin Culture Clash, dread meets punk rockers, beskriver Don Letts sina tonår och svårigheterna att som andra generationens invandrare passa in i det konservativa och på många håll rasistiska brittiska samhället i slutet av 60-talet.

På bilder och ur hans eget unika filmmaterial går det att följa upploppen i förorterna, polisens stop and search, där de med hjälp av lagen hade möjlighet att stoppa alla de tyckte såg misstänkta ut, för visitation. En lag som skapade både frustration och ilska bland en generation brittiska ungdomar som allt mer började skilja sig från sina föräldrars strikt formade samhälle, och som gav inspiration till bildande av hundratals punkgrupper i slutet av 70-talet.

I filmen som nu släpps och som visades i Stockholm i förra veckan får vi följa Don Letts som 53-åring tillsammans med sin son, dubstep-producenten Jett Letts, i vad som är en historia om ett Storbritannien med musiken i centrum.

Edward Dallal berättar om filmprojektet, det första efter en dokumentärfilmutbildning i Barcelona, och hur han kom på idén till att göra något om Don Letts.

– Vi såg en chans att göra något om inte bara Don Letts, utan en modern historia om London. Jag är ju uppvuxen här, med reggae, ska och drum and bass-musik och med kompisar från hela världen, så just därför känns Don Letts så intressant.

Han är ju själv filmproducent och har gjort flera uppmärksammade musikdokumentärer, bland annat Grammyvinnaren Westway to the world om the Clash. Hur var det att göra en film om honom?

– Det var faktiskt ganska nervöst. Speciellt eftersom vi försökte göra den i hans do it yourself-stil utan vare sig budget eller med särkilt välskrivet manus. Men han var fantastiskt hjälpsam och brukar ju säga att ”om du någon gång lyckas, gäller det att hålla dörren öppen för de som kommer efter” och det stämde verkligen. Han gav oss många värdefulla tips.

Finns det några likheter mellan Storbritannien i dag och det samhälle Don Letts formade sin identitet, i mitten av 70-talet?

– Det är naturligtvis en svår fråga, eftersom jag är född 1983, men när vi pratade om just det under inspelningen så kom vi fram till att det finns flera likheter. Ekonomisk kris, arbetslöshet och nedskärningar. Skillnaden är väl att nu märks inte ilskan på samma sätt. Då växte punkrörelsen fram. Det var upplopp och stora strejker, i dag ser jag nästan inga band som protesterar och än så länge har jag inte märkt av några större strejker. Jag säger verkligen inte att det är bra med upplopp, men det är verkligen ett problem att så få reagerar. Var är punken i dag? – det kan man fråga sig.

Vilken roll anser du att Don Letts spelat för den brittiska punk- och reggaescenen?

– För det första var han ju den som presenterade reggaen för de vita punkarna i London, han var ju DJ på the Roxy och ledde vägen mot en allt mer radikal musikrörelse i landet. Många unga människor såg upp till honom, och förstod att om man bara ville gick det att göra saker själv, som att starta band, göra musikvideos och ordna spelningar.

Från ett uppsatt partytält på gatan bredvid dunkar musiken och en grupp människor gnuggar sina sömniga ögon i takt med basgången. Klockan är inte ens elva men karnevalsyran har redan pågått några timmar och från en isfylld hink langas kall jamaikansk öl ut till låga priser.

Edward Dallal kisar mot förmiddagssolen, tänder en cigarett och säger att Notting Hill-karnevalen är bland det bästa med London.

Några poliser patrullerar förbi men tycks inte bry sig nämnvärt om den söta doften av maruijana som stiger mot hustaken. Det är två dagars gatufest med kyckling, grillade majskolvar och oändligt mycket musik. Steelbands från Trinidad, reggae från Jamaica och nyproduerad elektronisk dansmusik från närmaste källarstudio. Efter karnevalen Rio de Janeiro är festen i Notting Hill världens största och som en orm i glada färger dansar tåget fram på de slingriga gatorna kantade av hundratusentals förväntansfulla människor.

Don Letts har själv gjort en dokumentär om karnevalens historia och säger att den fortfrande spelar en viktig roll för Londons befolkning med rötterna i Västindien, men att den med åren blivit allt mindre politisk.

På omslaget till samlingsalbumet Black Market Clash med the Clash syns Don Letts i cowboyhatt och skinnväst framför hundratals poliser strax innan upploppen längs Portobello road 1976. En händelse som för alltid finns dokumenterad i den klassiska Clash-hiten ”White Riot” från bandets debutskiva.

– In the seventies Dreadlocks were political, säger Edward Dallal. Enkelt översatt med att punk- och reggaescenen i London var starkt politiskt medveten i slutet av 70-talet. En tid då, förutom nedskärningar och stora klassklyftor, National Front satsade på att värva unga medlemmar ur arbetarklassen, en målgrupp punk- och reggaescenen också riktade sig mot och var en viktig del av.

Jag frågar Edward Dallal på på vilket sätt Don Letts fascinerar honom, och svaret kommer lika snabbt som självklart.

– Jag förstår faktisk inte hur någon som han fortfarande orkar leta inspiration i ny musik och hur han fortfarande är nyfiken på nya stilar. Han är gränslöst passionerad i sitt sökande efter sånt han gillar och åker fortfarande runt och DJ:ar för att nå ut med den musik han älskar.

Vid sidan av Bob Marley, Linton Kwesi Johnson och möjligtvis U Roy finns det ingen som betytt så mycket för mitt reggaelyssnande som Gregory Isaacs. The Cool Ruler var ett tag allt jag ville vara. Hans hatt, kostymerna, stilen och rösten. Få, om ens någon, lyckas hela vägen in i mål bära upp ett sådant smeknamn och med sådan värdighet.

Även under tiden det stormade som värst, tunga drogproblem, fängelsevistelser och fler barn än någon kan räkna, höll han fanan högt. Gregory Isaacs medverkar på över 500 album och tillhör definitivt reggaens allra största. Tillsammans med Sam Cooke och Marvin Gaye tillhör han även historiens främsta sångare om jag själv får välja. Alla kategorier.

- Han fick aldrig uppleva fred på jorden, men han fick åtminstone sluta sina ögon i frid, berättar han fru Linda Isaacs i en telefonintervju med BBC Carribean.

Jag minns fortfarande hans konsert i Malmö folkets park sommaren 2005 som ett av mina lyckligaste ögonblick någonsin. Albumet Mr Isaacs från 1977 tillhör en av det absolut bästa skivor som någonsin släppts, och jag vet inte hur många gånger jag gått nerför gatan och gungat med i sorgset vackra Handcuff, en av de enskilt viktigaste låtarna för mitt musiklyssnande i allmänhet och reggaeintresse i synnerhet.

Här, lyssna och förstå storheten. En hastigt ihopsatt lista av låtar ur hans enorma katalog.
Red Rose for Gregory, Rest In Peace.

1. Mr. Cop
2. Handcuff
3. Slave Master
4. One ago
5. Sacrifice
6. Storybook children
7. Mr. Know it all
8. Black liberation struggle
9. Universal tribulation
10. Cool down your temper
11. Hush darling
12. I am sorry
13. Stranger in town
14. Cool down the pace
15. The fugutive
16. Material man
17. Border
18. Mr Brown
19. Rumours
20. Kingston 14

Premiär!

Från Colombias bergiga regnskogar, till Kingstons sprudlande sextiotal vidare upp över Karibiska havet och in i den djupa amerikanska södern med dess raspigt hjärtskärnade soulklassiker
Eller
Femtiotalets vibrerande höfter, sextiotalets gitarrdekadens från de regntunga brittiska öarna och in i ett lika sent som ilsket sjuttiotal med det brinnande Rock Against Racism som ledord, blandat med avgrundsdjup och nattsvart dubstep direkt från Bristols källarhålor.

Radical Rythmic Revue spelar den bästa musiken med fokus på Rocksteady, Blue Beat, 50tals rock´n roll, rubadub, Rythm an´Blues, 77-punk och dubstep.

Pet Sounds Bar
Lördag 9 Oktober
20-01
Gratis entré
Välkomna att göra världen lite roligare

Mer info kommer

Bojkotta skiten tills de fått förstånd nog att byta lokaler.

Well the officers are trying to keep me down
Trying to drive me underground
And they think that they have got the battle won
I say forgive them Lord, they know not what they’ve done
And then the harder they come the harder they’ll fall, one and all
Ooh the harder they come the harder they’ll fall, one and all

Kom ihåg, if you must vote- vote LKJ. Han säger alltid som de e