Lisa drog till Amsterdam och kvar i lägenheten är Emil (som sover) och jag. Klockan är snart nio och jag inser att jag missar allt jag tänkt se.

Jag får ett sms, han skickar och skriver att det är ensamt, men att det är stora grejer på gång. Han skriver, smsar han, på nått verkligt. Sin historia, och jag läser och ger fan i att svara. Jobbigt. Istället ger jag honom en tanke och tar ett glas vin, det andra, och jag skäms men svarar ändå inte. Inte den här gången, och inte förra. Men jag ringde i lördags, och jag var full och det skäms jag för. Han var ensam då med, tomt sa han och tackade för skivorna. Tomt på vänner, fester, kalas, upptåg, middagar, uppror och kärlek. Till och med tomt på vin. Jaha sa jag och beställde en öl så det hördes över telefonen ändå upp till Gävle.

Han frågade om vi hade det bra, ja sa jag, som fan. Mmm, sa han och jag kunde nästan se genom luren att bakom de där ledsna ögonen  så log han och önskade tyst att han var med.

Och nu funderar jag på att svara. Nått om att han borde lyssna på John Holm, att det skulle passa. Jag plockar fram skivan och sätter nålen på det sista svartblänkande spåret och tänker på honom lite till. Och jag kommer ihåg hur han grät, i baksätet på bilen och torkade tårarna över ett flipperspel på den där öde stranden när vi kom fram. Hur han sen vadade ensam ut i vattnet och såg solen sänka sig över de öde bergen medan vi trampade i gruset uppe vid bilen. Hur han inte ville åka hem den kvällen, eller. Hem, han ville inte åka överhuvudtaget. Han ville stanna ute. I friheten. Istället skjutsade vi honom tillbaka och där sitter han fortfarande och inväntar possitiva besked. Det var väl fem år sen vi tog den där bilturen.

Hösten känns ikväll,

Vi köpte vantar jag och Emil, och vinkade åt flygplan som drog söderut. Mot Amesterdam och flummiga dansgolv. Sen kokade vi pasta och strimlade makrill och bladspenat. Emil sa nått om kärlek och jag gav honom en kram, vi läste om Pelle Svanslös och jag lovade att ligga kvar om han somnade.

Det är nått med den här hösten, jag vet inte riktigt vad, som är ovanligt kusligt. Jag läste nått om oljeutsläppet och Golfströmmen, men jag tror det är nått annat. Jag vet bara inte vad.

Förresten, jag tycker att ni ska läsa min kompis Karins rep om det nya Statar Sverige

Sverigedemokraterna i riksdagen 2010,
behöver jag skriva att jag är besviken?
Att det känns kallt, till och med kallare nu än för bara några dagar sedan.

Gårdagens spontana demonstrationer värmer däremot. Mellan 15- och 20 000 i Stockholm, 5000 i Göteborg och ett tusental i Malmö. Ikväll, fortsatta protester i spridda städer och det är viktigt. Människor måste ventlirea. Nu väntar det svåra, att göra något av motståndet. Något konstruktivt. Bred militans. Att säga ifrån, att inte låta partiet normaliseras i debatten. P1 hade under dagen ett samtal om de verkligen är rasister. Det har med andra ord börjat illa.

Att de får makt i riksdagen är näst intill omöjligt, att de däremot har den indirekta makten att med sin blotta närvaro öka acceptansen för våld, hot och rasistiska trakasserier av både grupper längre ut på högerskalan och enskilda individer är inte svårt att gissa sig till.

Lasermannen härjade som värst runt tiden för Ny Demokrati och Bert Karlsson rullade sin feta mage till Ultima Thule och skapade en rasistisk folkrörelse.

 Sverigedemokraterna, partiet som vill tillbaka till en tid där matlådorna glänste av rosfritt svenskt stål och var fyllda av fläsk med löksås två dagar av fem. Som vill kasta ut invandrarna utan att de riktigt vet hur och som tycker att kvinnor passar bäst hemma. Som längtar efter tiden då den kollektiva arbetskraften stämplade ut samtidigt och tog sin rediga fredagsfylla på lokala brukspuben och som vill att barnen ska sjunga blott en dag innan lärarinnan med sträng min ber dem sätta sig på sina platser.
Nu har vi dem i parlamentet och nu är det dags för motståndet att mobilisera

Jag håller tummarna för att demon igår blev början på nått nytt, på en ny antifascistisk rörelse. Som inte låter sig fångas av ett parti eller en redan befintlig bred organisation.

Själv sitter jag hemma med sjukt barn och lyssnar på Massive Attack, precis som jag gjorde för ett år sedan, nästan på dan.

Det är nått med september, oktober som gör att Blue Lines passar obehagligt bra. Samtidigt smider jag planer för nått nytt. Nått bra. Mer om det lite senare

Sd i riksdagen och Svenskarnas parti, fd NSF, klipper mandat i fuking Grästorp.

En krönika jag skrev i veckans nummer av Arbetaren Zenit,
om livet som småbarnsförälder och min oro över Jan Björklund

JAG TROR ATT DET VAR strax efter att Emil somnat som jag
slog på tv:n och så var det god natt även för mig. Jan Björklund
stirrade ut över vardagsrummet och röt något om flumskola.
Ridå ner. Den natten sov jag oroligt,
vaknade och lyssnade på de små andetagen
i sängen bredvid. Han, Emil, har just lärt
sig prata ordentligt. Han älskar blåbär med
glass och är nyfiken på det mesta. Frågvis.
FYRA ÅR TILL MED Björklund och innehållet
i Nalle Puh-ryggsäcken han fick i julklapp
kommer att bytas från färgglada teckningar
till stelt formulerade omdömen i matte, svenska och uppförande.
Inget om glädje, vad jag hört åtminstone, i att lära sig
och i det vi kallar kritiskt tänkande. Piskor och krav över små
fortfarande tunna axlar. I en värld och ett land där Bris
beskriver hur allt fler barn känner sig stressade av omgivningens
förväntningar.
Genom sovrumsfönstret drar en iskall vind in från höger
och jag lägger på honom en extra filt. Han gnyr till i sömnen
och jag ser Björklund, iklädd militärkläder, hånle bland skuggorna
från gatubelysningens sken som tränger sig in genom
de nerdragna persiennerna.

ALDRIG NÅGONSIN HAR JAG önskat att tiden kunde stå så
stilla. Att Emil fick fortsätta vara den nyfikna, ofta rätt busiga
och ifrågasättande individ jag hoppas han fortsätter att
utvecklas till. Med självförtroende – tänk själv men agera för
andra – och empati.
Att han, när skolan om några år börjar, hjälper bänkgrannen
med uppgifter och knyter skorna åt den som inte riktigt lärt
sig. Jag hoppas han hamnar i en klass med barn från hela
världen och med lärare som älskar att lära. Jag hoppas att
maten är bra och fortsätter att vara avgiftsfri och jag hoppas
att jag slipper välja honom en skola. Jag vill att han ska fortsätta
fråga och lära sig för livet, att han vågar kritisera utan
rädsla för betyg och kommer han hem med ett IG ska jag ge
honom en kram, läsa en bok och peka med båda händernas
långfingrar mot tv-rutan där Björklund en gång satt med sin
militärdisciplin och sina glesa framtänder.
Sedan ska jag berätta för honom om djur och natur och
världens alla länder. Kanske lär vi oss något språk tillsammans
också, och spar pengar till en resa. Bara han och jag.
För att lära för livet krävs inga betyg. Morötter fungerar
utmärkt, både på tallriken och i skolan.

I väntan på val

Tycker fortfarande det här är den bästa seriestrippen någonsin

Bomboclaat,
jag hör hur det ekar ur gravarna. Från underjorden väcks vreden.
Egentligen tänkte jag inte skriva, men jag kan helt enkelt inte låta bli
Peter Tosh, Bob Marley och andra sedan länge döda veteraner vänder sig i sina kistor och på Berns bokas nya spelningar.
Stockholm reggaeklubb goes Babylon och badman vill inte vara med.
Det räcker helt enkelt nu. Avpolitisering, vaga undanflykter och svikna ideal. Naturligtvis, jag begär på inget sätt att alla ska tycka lika. Det går utmärkt att lyssna på rubadub och rösta hur man vill. Till och med NordiskfuckingUngdom putsar ju sina dansskor och stämmer upp i sång.
Aldrig kommer Get up stand up att låta så ihåligt meningslös som om den spelas på Berns.

Bojkotta skiten tills de fått förstånd nog att byta lokaler.

Well the officers are trying to keep me down
Trying to drive me underground
And they think that they have got the battle won
I say forgive them Lord, they know not what they’ve done
And then the harder they come the harder they’ll fall, one and all
Ooh the harder they come the harder they’ll fall, one and all

Kom ihåg, if you must vote- vote LKJ. Han säger alltid som de e

Imorgondagens Zenit skriver jag en krönika om Jan Björklund och den oro jag känner som småbarnsförälder.

Fan också,
att det ska komma just nu. Att jag med bara en knapp månad kvar till valet plötsligt tycker mig förstå överklasskärringarna på Östermalms gnäll om höga skatter och sociala bidrag. Att jag lyckats förstå hur de tänker. Eller hur de inte tänker alls.
För
På väg från dagis tar jag turen in på Konsum som vanligt. Bananer, bacon och paprika i två färger. Utanför köper jag senaste numret av Situation Sthlm och ställer mig i kön till bankomaten för att ta ut pengarna. Under tiden pratar jag med kvinnan som kränger, och vi kommer in på rökning.
Fan också, harklar hon sig, de finns knappt nå askkoppar kvar i den här stan längre,
Näe, fyller jag i, de är förjävligt. Dom förföljer oss, antirökmaffian
Mm, muttrar hon och fimpar under skon och sprätter iväg ciggen mellan tummen och pekfingret medan hon bläddrar fram de senaste numret ur den svartslitna axelväskan.
Jag känner hur vi hittat nått tillsammans den där korta minuten de tar att trycka in koden och rycka hundringen från uttagsluckan. Nått som för oss samman.
Man får för fan inte röka i sin egen lägenhet snart, ryter jag och knyter demonstrativt vänsternäven i luften medan jag tar emot växeln och stoppar småpengarna i fickan
Hon tittar (o)förstående på mig och ler
Jag ler tillbaka, men vill bara lämna jorden. I. Sin. Egen. Lägenhet sa jag och tog emot de hemlösas tidning tillsammans med en handfull fladdrande tjugolappar.
Emil vänder sig om i vagnen och det är som han säger till mig med den oskyldiga barnblicken
Ni lever ju förfan inte i samma värd, farsan. Din jävla lördagskommunist!
När jag kommer hem ligger brevet från nordea i hallen. Lånelöftet på enmiljonåttahundrafemtiotusen har gått igenom och på fredag tar jag flyget till London för att dansa och dricka öl

Hon stor väl kvar på torget kan jag gissa, i helgen, och säljer sina tidningar. Utan lägenhet att röka i.

Hur de här nu går ihop med min nyfrälsta förståelse för överklasskärringar och borgelig ekonomipolitik är väl fortfarande lite luddigt. Men fan att det kan vara så lätt att glömma, hur bra man har det. Rökning förbjuden eller inte, och med matkassen full av pasta carbonara.

Gjorde förresten Sveriges Radios valpejl och enligt public service borde jag rösta på Feministiskt initiativ, Miljöpartiet eller Vänstern.

Alltid något

På jobbet är klockan alltid halv elva. Ungefär som att det alltid är söndag när man tänker efter och stannar upp. Eller höst, läggdags också, eller tidig väckarklockamorgon.

Livet, när man lever, rusar mest förbi. De tråkigt sega stunderna stannar alltid och minuter blir timmar i min egen version av måndag hela veckan. Som nu, halv elva har den varit hela dagen. Fredag är det visserligen, men fortfarande många timmar kvar till den helg som sen kommer att ta den sexfiliga motorvägen ut i historiens ingenting och inte bromsa in förrän ungefär kvart i åtta på söndagkväll.

Jag dricker kaffe, går ut på taket och röker, skriver några texter och översätter ett frilansreportage från Libanons flyktingläger. Fortfarande 10.30.

Det är klart det finns de som har det värre, tänker jag och läser om de palestinska flyktingarna. Men ädnå, halv elva är inte så jävla kul det heller.

Mer kaffe och Lisas lunchlåda, den indiska risgrytan piggar visserligen upp och får minutrarna att gå. Men tillbaka vid skrivbordet. Halv elva och en evighet.

Tänker på helgen och vad jag ska göra, men vet att imorgon när jag vaknar är det söndagkväll. Eller halv elva igen, en tisdag- veckans mest menlösa dag.

Hursomhelst skiner äntligen solen och sensommarens värme dröjer sig kvar i stan. Lagom, det där svenska, med jeans och t-shirt. Ikväll kanske en tunnare jacka. Middag hemma, och eventuellt Club Killers i parken.

Andra alternativ är punkfestivalen på Ekerö (av alla jävla ställen).

Imorgon fotboll och sen går jag på årets kanske sista grillfest. Emil följer med och Lisa flyr verkligheten för en natt på hotell.

Jag tar en cigarett till och tittar ner på Sveavägen, om inte klockan förblir halv evla resten av dagen tänker jag gå ut härifrån så snart det går. I lurarna, av någon anledning blir det alltid så när det går mot höst.

Happy Mondays

Jag lyssnar på Jesus And Mary Chain och läser Magnus Lintons senaste bok Cocaina,
och på något sett känns det, eftersom jag just sprungit också, som en treenighet av kontraster.
Jag som svettandes kutar runt i Nackareservatet och flåsar. Jim och William Reids dekadent mörka popskrammel, och historien om Pablo Escobars gigantiska knarkimperium. Omslaget till boken, jag hittar det tyvärr inte i större upplösning, är nästan kusligt snyggt och berättelserna från Bogota´s bakgator, festsugna backpackers på Mendellíns skyddade hostels och missären hos familjerna till någon av de tiotusentals anhöriga som dött i Colombias evigt pågående knark-krig är otroligt välskrivna. Recension kommer i Arbetaren Zenit inom någon vecka.

Topper smider planer, precis som ni ser i inlägget nedanför, och vad vore en musikdokumentärklubb utan spotifylistor.
Så varsågoda, här kommer den första på länge

1. just like honey- jesus and mary chain
2. kuff dam- happy mondays
3. i am the resurrection- stone roses
4. psychomodo- steve harley & cockney rebel
5. cadillac walk- mink de ville
6. razzle in my pocket- ian dury
7. new girl in the neighbourhood- chris spedding
8. and she rides- the long ryders
9. mirage- siouxsie and the banshees
10. geno- dexys midnight runners
11. (she´s a) runaround- the undertones
12. ”a” bomb in wardour street- the jam
13. i´m going to change the world- the animals
14. waterloo sunset- the kinks
15. all through the city- dr feelgood
16. night boat to cairo- madness
17. staring at the rudeboys- the ruts
18. too nice to talk to- the beat
19. statue of liberty- xtc
20. falling and laughing- orange juice