Tycker Äkta Bra sa de bra på facebook imorse, Big Up och jag saxar in

”Carl Bildt hade förmodligen inte haft några problem med Tredje Rikets uppkomst på 1930-talet, då Tysklands ekonomi blomstrade och konsumtionen var i full gång. Kristallnatten i november 1938 kunde ha mötts med ”Nu handlar det inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att försöka få till stabilitet och en rimlig utveckling.”

Dåså, biljett bokad.
2 april- London

Pet Sounds Bar, lördag
20-01

Från Colombias bergiga regnskogar, till Kingstons sprudlande sextiotal vidare upp över Karibiska havet och in i framtiden.
Ska, Rocksteady, Salsa, Soul, Rhytm & Blues, Rubadub, 77-punk och tung UK bass
Radical Rhytm Revue inleder det nya året med en hejdundrande fest och välkomnar alla att delta!
Gratis inträde så klart, och med schysta priser i baren

Välkomna!

Som sagt…
‎…vi får heller inte glömma att Robert Laul är en uppblåst, halvpackad och ganska medioker fotbollsskribent

Här, förresten.
Hemsidan Gaza Youth Breaks Out

Fem dagar in på det nya året vaknar liket,
Saxat direkt från Gaza. Läs och sprid orden.

Fuck Israel. Fuck Hamas. Fuck Fatah. Fuck FN. Fuck UNWRA. Fuck USA! Vi unga i Gaza…

Och appropå Palestina
Här, en recension av förra årets bästa julklappsböcker. Recenserad i Arbetaren Zenit 15 december. Köp!

Om det inte vore så verkligt
Concrete Message, street art on the Israeli–Palestinian separation barrier Zia Krohn & Joyce Lagerweij Dokument press

En liten flicka i långt och flätat hår följer ballongerna upp mot himlen utan att blicka ner mot helvetet hon tvingats genomleva på det av Israel ockuperade och förstörda Västbanken. Det är en bild svår att släppa.

Långsamt ser hennes skugga ut att stiga upp över den apartheidmur som den före detta israeliska premiärministern Ariel Sharon beslutade sig för att bygga i början av 2000-talet. Och i dessa barns drömmar är nog ballonger starka nog att lyfta ett helt folk lika intensiva som avlägset verkliga.

I verkligheten lever tiotusentals flickor och pojkar i samma ålder under ständig stress och förnedring på den palestinska sidan.

Gatukonstnären och mytomspunna graffitimålaren Banksy var först med att resa till Västbanken för att måla den så hatade muren. Andra konstnärer följde strax efter och i boken Concrete Message, street art on the Israeli–Palestinian separation barrier visas lysande målningar som speglar både hopp och förtvivlan hos den hårt drabbade palestinska befolkningen.

Men målningarna visar också Israels och USA:s vansinniga krig mot en civilbefolkning som år efter år utsätts för samma grymma brutalitet och samma sinnessjuka rasism som drabbade de europeiska judarna under andra världskriget och den svarta majoriteten av sydafrikaner under terrorväldet apartheid.

Brittiska Paul Insects porträttlika version av Pinocchio med det amerikanska stjärnbaneret lindat runt halsen och en näsa formad – och lika lång – som en robotmissil hade varit lätt att skratta åt. Om det inte vore så verkligt, att den satt där. Målad under ett av den israeliska arméns skräckinjagande höga vakttorn.

Det är västerländska hälsningar till ett kämpande folk: att aldrig ge upp. Att visa att vi ser. Graffitikonst ger visserligen inte mat på borden, det läker heller inga fysiska sår och torkar inget barns tårar över en förlorad mor. Men eventuellt, och det är vad jag – och naturligtvis konstnärerna själva hoppas, skänker det åtminstone lite tröst och sprider ett litet hopp om ett fritt och enat Palestina.

Studenterna, danskan Zia Krohn och holländska Joyce Lagerweij, har dokumenterat både makalösa väggmålningar och politiskt klottrade budskap längs den 70 mil långa och på sina ställen tio meter höga mur som skiljer landet som brukar kallas Mellanösterns enda demokrati, Israel, med det utsugna och fattiga Palestina.

Detta är bilder som alla semesterfirare borde se innan de bokar sig en resa till östra Medelhavets sandiga solstränder. Det är tragiskt vackra målningar av fredsduvor i skottsäkra västar och en bakbunden frihetsgudinna på en cementgrå mur som skiljer förtryck mot förtryckare.

Den internationella domstolen i Haag fördömde redan 2004 muren som ett israeliskt brott mot folkrätten men trots det, och tusentals internationella påtryckningar och protester, så står den där än i dag. Som ett tio meter högt helvete lika svårt att passera för dem med fel efternamn eller hudfärg som för mig att be påven om en avsugning.

Murbygget har inte bara gjort det betydligt svårare för palestinierna på Västbanken att ta sig till sina jobb, hämta medicin åt sina sjuka eller ta sig till BB för att föda barn. Skyddsbarriären, som den kallas av Israel, har också gjort uppemot 60000 palestinier till bostadslösa flyktingar i sitt eget land genom att konfiskera mark och brutalt jämna hus och hem marken.

Olivlundar har ryckts upp med rötterna och bakom muren, på den Israelska sidan, hörs soldaternas vidriga hånskratt. På tv skakar politikerna hand och för knappt sex månader sedan valdes Israel in i OECD, med full support från bland annat den svenska regeringen.

Med ett litet barns handstil, strax ovanför en målad nallebjörn i ljusgula färger, står det skrivet att någon vill ha tillbaka sin boll. En dunderskott skickade förmodligen plastbollen över muren. Som svar, från andra sidan, kom inte omöjligt en skur av raketer.

Köp den här boken och dela ut som julklapp. Öppna ögonen och visa med vacker konst vad som händer i det ockuperade Palestina. Och undvik för allt i världen israeliska apelsiner när ni handlar era nejlikor om någon vecka.

Johan Apel Röstlund

Nästa station…hoppet!…

…Tänkte jag, men klev av vid hötorget någon minut senare och gick sista biten till jobbet. Måndagmorgon i slutet av november och med jackan så högt jävla uppdragen över hakan att jag knappt såg bilarna som for förbi i snöröken. Så tänkte jag på det där som Carolyn Cassady skrev i sin bok Off the road, om hennes liv och dem hon valde att leva det med.

”Han gick till fönstret och tittade ut, jag förstod att det inte var vår trädgård han såg, utan en mexikansk dal som värmdes av den slöa solen, och där fanns det varken några räkningar eller andra bekymmer utan bara mangofrukter och marijuana”

På gatan står en kille och fryser, jag skyndar förbi och tar hissen upp till verkligheten. Nästa gång, då vore det väl fan om det inte var vid hoppets station vi stannade. Ett hopp om sommar och en del annat. Förändring. För honom naturligtvis, han som fryser, men också för mej och de andra. Vi är värda det nu, ett possitivt besked, eller flera.

Lyssnar på John Savages samling Black Hole, California punk revisited 77-80 som kom med posten och läser några mail. På onsdag, när november äntligen tagit slut, sätter jag min tro till hoppet. Hoppet om något annat.

Föresten så är Arbetaren Zenit äntligen igång, så kolla in. Jag passar även på att länka till några musikrep från de senaste numren: Stina Berge, Mikael Wiehe & Charlie Engstrand

Allt är naturligtvis jävligt relativt. Livet är inte rättvist hur vi än försöker och det är lätt att må illa, hösten är kall och så vidare.

På golvet leker vi och han är relativt ny, lär sig prata mer och mer för varje dag. Igår fyllde han, den andre, år och jag var inte där. Jag mår illa. Spyr över mig själv och räddslan över att bli en av dom som glömde, förträngde eller blev för fin. För att inte fira 35, där han- åtminstone de senaste sex- kämpat mer än jag någonsin kämpat.

Tåget spårade just ur och jag log. Han, den första, kliar sig i ögonen och pratar om Afrikas vilda savanner. Den andra har liknande drömmar men vet bättre, och jag är glad att den första- han med briojärnvägen- inte hajjat än. Livets jävlighet och alla motgångar. Kaos, skriver jag i brist på bättre så fort det strular. Error, kallar han den andra det för och jag lovar dej. Han vet vad de är. Laban och Labolina på repeat. Snälla spöken för oss två vid brio-banan

För honom, den andre, är spökena på riktigt och precis så likbleka som pillren han knaprar.

Vad patetiskt. För nu ringer han, och jag hinner inte svara. Idiot. Jag vill kräkas igen men bygger en järnväg till och skäms som en hund. Livets jävlighet, och jag bygger nått mer. Ett torn av färgglatt lego som den förste, han som är ganska ny, rasar med ett hånskratt. Jag tänker på de andra tornen som rasat och att där slår bitarna mot golvet så fan mycket hårdare. För varje jävla dag som går. Vi sopar våra under mattan och plockar i mån av tid. Han- den andre- samlar dem på hög och försöker förklara. Jag lyssnar halvt och ursäktar mig med nått dumt om att jag borde diska.

En gång lekte vi hundar. Idag känner jag mig som en. Vi var väl rätt så smutsiga där vi låg i gräset och kisade mot morgonsolen. Jag reste mig och gick vidare, han ligger kvar- säger han- och tittar på himlen som blivit betydligt mer grå med åren som gått.

Emil, han heter så den första, stryker sig mot mina ben och jamar. En katt i Alfonströja och turkosa kalasbyxor på ett skitigt köksgolv. Jag önskar han fortsätter så, fri som katten. Och jag önskar att jag är med och att allt blir bra. När den andra fyller 36 om ett år. Att han också är fri, inte bara i tanken. Men frihet, kan också kosta allt du har, min vän.