Lisa drog till Amsterdam och kvar i lägenheten är Emil (som sover) och jag. Klockan är snart nio och jag inser att jag missar allt jag tänkt se.

Jag får ett sms, han skickar och skriver att det är ensamt, men att det är stora grejer på gång. Han skriver, smsar han, på nått verkligt. Sin historia, och jag läser och ger fan i att svara. Jobbigt. Istället ger jag honom en tanke och tar ett glas vin, det andra, och jag skäms men svarar ändå inte. Inte den här gången, och inte förra. Men jag ringde i lördags, och jag var full och det skäms jag för. Han var ensam då med, tomt sa han och tackade för skivorna. Tomt på vänner, fester, kalas, upptåg, middagar, uppror och kärlek. Till och med tomt på vin. Jaha sa jag och beställde en öl så det hördes över telefonen ändå upp till Gävle.

Han frågade om vi hade det bra, ja sa jag, som fan. Mmm, sa han och jag kunde nästan se genom luren att bakom de där ledsna ögonen  så log han och önskade tyst att han var med.

Och nu funderar jag på att svara. Nått om att han borde lyssna på John Holm, att det skulle passa. Jag plockar fram skivan och sätter nålen på det sista svartblänkande spåret och tänker på honom lite till. Och jag kommer ihåg hur han grät, i baksätet på bilen och torkade tårarna över ett flipperspel på den där öde stranden när vi kom fram. Hur han sen vadade ensam ut i vattnet och såg solen sänka sig över de öde bergen medan vi trampade i gruset uppe vid bilen. Hur han inte ville åka hem den kvällen, eller. Hem, han ville inte åka överhuvudtaget. Han ville stanna ute. I friheten. Istället skjutsade vi honom tillbaka och där sitter han fortfarande och inväntar possitiva besked. Det var väl fem år sen vi tog den där bilturen.

Hösten känns ikväll,

Vi köpte vantar jag och Emil, och vinkade åt flygplan som drog söderut. Mot Amesterdam och flummiga dansgolv. Sen kokade vi pasta och strimlade makrill och bladspenat. Emil sa nått om kärlek och jag gav honom en kram, vi läste om Pelle Svanslös och jag lovade att ligga kvar om han somnade.

Det är nått med den här hösten, jag vet inte riktigt vad, som är ovanligt kusligt. Jag läste nått om oljeutsläppet och Golfströmmen, men jag tror det är nått annat. Jag vet bara inte vad.

Förresten, jag tycker att ni ska läsa min kompis Karins rep om det nya Statar Sverige

För Sverige i tiden
if you must vote, vote LKJ!

Sverigedemokraterna i riksdagen 2010,
behöver jag skriva att jag är besviken?
Att det känns kallt, till och med kallare nu än för bara några dagar sedan.

Gårdagens spontana demonstrationer värmer däremot. Mellan 15- och 20 000 i Stockholm, 5000 i Göteborg och ett tusental i Malmö. Ikväll, fortsatta protester i spridda städer och det är viktigt. Människor måste ventlirea. Nu väntar det svåra, att göra något av motståndet. Något konstruktivt. Bred militans. Att säga ifrån, att inte låta partiet normaliseras i debatten. P1 hade under dagen ett samtal om de verkligen är rasister. Det har med andra ord börjat illa.

Att de får makt i riksdagen är näst intill omöjligt, att de däremot har den indirekta makten att med sin blotta närvaro öka acceptansen för våld, hot och rasistiska trakasserier av både grupper längre ut på högerskalan och enskilda individer är inte svårt att gissa sig till.

Lasermannen härjade som värst runt tiden för Ny Demokrati och Bert Karlsson rullade sin feta mage till Ultima Thule och skapade en rasistisk folkrörelse.

 Sverigedemokraterna, partiet som vill tillbaka till en tid där matlådorna glänste av rosfritt svenskt stål och var fyllda av fläsk med löksås två dagar av fem. Som vill kasta ut invandrarna utan att de riktigt vet hur och som tycker att kvinnor passar bäst hemma. Som längtar efter tiden då den kollektiva arbetskraften stämplade ut samtidigt och tog sin rediga fredagsfylla på lokala brukspuben och som vill att barnen ska sjunga blott en dag innan lärarinnan med sträng min ber dem sätta sig på sina platser.
Nu har vi dem i parlamentet och nu är det dags för motståndet att mobilisera

Jag håller tummarna för att demon igår blev början på nått nytt, på en ny antifascistisk rörelse. Som inte låter sig fångas av ett parti eller en redan befintlig bred organisation.

Själv sitter jag hemma med sjukt barn och lyssnar på Massive Attack, precis som jag gjorde för ett år sedan, nästan på dan.

Det är nått med september, oktober som gör att Blue Lines passar obehagligt bra. Samtidigt smider jag planer för nått nytt. Nått bra. Mer om det lite senare

Sd i riksdagen och Svenskarnas parti, fd NSF, klipper mandat i fuking Grästorp.

En krönika jag skrev i veckans nummer av Arbetaren Zenit,
om livet som småbarnsförälder och min oro över Jan Björklund

JAG TROR ATT DET VAR strax efter att Emil somnat som jag
slog på tv:n och så var det god natt även för mig. Jan Björklund
stirrade ut över vardagsrummet och röt något om flumskola.
Ridå ner. Den natten sov jag oroligt,
vaknade och lyssnade på de små andetagen
i sängen bredvid. Han, Emil, har just lärt
sig prata ordentligt. Han älskar blåbär med
glass och är nyfiken på det mesta. Frågvis.
FYRA ÅR TILL MED Björklund och innehållet
i Nalle Puh-ryggsäcken han fick i julklapp
kommer att bytas från färgglada teckningar
till stelt formulerade omdömen i matte, svenska och uppförande.
Inget om glädje, vad jag hört åtminstone, i att lära sig
och i det vi kallar kritiskt tänkande. Piskor och krav över små
fortfarande tunna axlar. I en värld och ett land där Bris
beskriver hur allt fler barn känner sig stressade av omgivningens
förväntningar.
Genom sovrumsfönstret drar en iskall vind in från höger
och jag lägger på honom en extra filt. Han gnyr till i sömnen
och jag ser Björklund, iklädd militärkläder, hånle bland skuggorna
från gatubelysningens sken som tränger sig in genom
de nerdragna persiennerna.

ALDRIG NÅGONSIN HAR JAG önskat att tiden kunde stå så
stilla. Att Emil fick fortsätta vara den nyfikna, ofta rätt busiga
och ifrågasättande individ jag hoppas han fortsätter att
utvecklas till. Med självförtroende – tänk själv men agera för
andra – och empati.
Att han, när skolan om några år börjar, hjälper bänkgrannen
med uppgifter och knyter skorna åt den som inte riktigt lärt
sig. Jag hoppas han hamnar i en klass med barn från hela
världen och med lärare som älskar att lära. Jag hoppas att
maten är bra och fortsätter att vara avgiftsfri och jag hoppas
att jag slipper välja honom en skola. Jag vill att han ska fortsätta
fråga och lära sig för livet, att han vågar kritisera utan
rädsla för betyg och kommer han hem med ett IG ska jag ge
honom en kram, läsa en bok och peka med båda händernas
långfingrar mot tv-rutan där Björklund en gång satt med sin
militärdisciplin och sina glesa framtänder.
Sedan ska jag berätta för honom om djur och natur och
världens alla länder. Kanske lär vi oss något språk tillsammans
också, och spar pengar till en resa. Bara han och jag.
För att lära för livet krävs inga betyg. Morötter fungerar
utmärkt, både på tallriken och i skolan.

I väntan på val

Tycker fortfarande det här är den bästa seriestrippen någonsin

Bomboclaat,
jag hör hur det ekar ur gravarna. Från underjorden väcks vreden.
Egentligen tänkte jag inte skriva, men jag kan helt enkelt inte låta bli
Peter Tosh, Bob Marley och andra sedan länge döda veteraner vänder sig i sina kistor och på Berns bokas nya spelningar.
Stockholm reggaeklubb goes Babylon och badman vill inte vara med.
Det räcker helt enkelt nu. Avpolitisering, vaga undanflykter och svikna ideal. Naturligtvis, jag begär på inget sätt att alla ska tycka lika. Det går utmärkt att lyssna på rubadub och rösta hur man vill. Till och med NordiskfuckingUngdom putsar ju sina dansskor och stämmer upp i sång.
Aldrig kommer Get up stand up att låta så ihåligt meningslös som om den spelas på Berns.

Bojkotta skiten tills de fått förstånd nog att byta lokaler.

Well the officers are trying to keep me down
Trying to drive me underground
And they think that they have got the battle won
I say forgive them Lord, they know not what they’ve done
And then the harder they come the harder they’ll fall, one and all
Ooh the harder they come the harder they’ll fall, one and all

Kom ihåg, if you must vote- vote LKJ. Han säger alltid som de e

Imorgondagens Zenit skriver jag en krönika om Jan Björklund och den oro jag känner som småbarnsförälder.