På jobbet är klockan alltid halv elva. Ungefär som att det alltid är söndag när man tänker efter och stannar upp. Eller höst, läggdags också, eller tidig väckarklockamorgon.

Livet, när man lever, rusar mest förbi. De tråkigt sega stunderna stannar alltid och minuter blir timmar i min egen version av måndag hela veckan. Som nu, halv elva har den varit hela dagen. Fredag är det visserligen, men fortfarande många timmar kvar till den helg som sen kommer att ta den sexfiliga motorvägen ut i historiens ingenting och inte bromsa in förrän ungefär kvart i åtta på söndagkväll.

Jag dricker kaffe, går ut på taket och röker, skriver några texter och översätter ett frilansreportage från Libanons flyktingläger. Fortfarande 10.30.

Det är klart det finns de som har det värre, tänker jag och läser om de palestinska flyktingarna. Men ädnå, halv elva är inte så jävla kul det heller.

Mer kaffe och Lisas lunchlåda, den indiska risgrytan piggar visserligen upp och får minutrarna att gå. Men tillbaka vid skrivbordet. Halv elva och en evighet.

Tänker på helgen och vad jag ska göra, men vet att imorgon när jag vaknar är det söndagkväll. Eller halv elva igen, en tisdag- veckans mest menlösa dag.

Hursomhelst skiner äntligen solen och sensommarens värme dröjer sig kvar i stan. Lagom, det där svenska, med jeans och t-shirt. Ikväll kanske en tunnare jacka. Middag hemma, och eventuellt Club Killers i parken.

Andra alternativ är punkfestivalen på Ekerö (av alla jävla ställen).

Imorgon fotboll och sen går jag på årets kanske sista grillfest. Emil följer med och Lisa flyr verkligheten för en natt på hotell.

Jag tar en cigarett till och tittar ner på Sveavägen, om inte klockan förblir halv evla resten av dagen tänker jag gå ut härifrån så snart det går. I lurarna, av någon anledning blir det alltid så när det går mot höst.

Happy Mondays