Lyssnar på Rhygins Roots selection 22 straight outa  Sundbyberg och vet inte om det är musiken- den blytunga rootsmelankolin, det norrländska vemodet eller det att semestern strax är slut som gör att jag känner mig risig. Eller så är det lägenheten och känslan av att inse sig besegrad. Både av mig själv, Lisa och hela jävla etablissemanget. Sakta börjar jag kapitulera inför solkigt ingrodda golv, väggar som rasar och grannar som spyr. Jag har aldrig bott finare, sa jag själv för några veckor sedan, efter åtta glas vin och jag kallade både Lisa och hennes mamma för snorkiga. Vad jag tänkte i det läget vill jag inte ens skriva. Nu är jag där själv, efter en vecka hemma med skitiga fönster och ett jävla liv.

Jag är alltså i sjukt behov av en flytt. Lägenhetsbyte. Emil ska få eget rum, golven ska vara rena och grannarna softa. Vi ska skina med solen och le ikapp med medelklassens- och verklighetens bortfintade folk. Vi ska rösta på folkpartiet, prata amorteringar och friskoleval. Vi ska spela musik, givetvis. Men aldrig längre än till tio och vi kanske köper en grill också, en händig liten jävel att ha på balkongen när vi tuggar i oss av våra kravodlade varor. Vi ska peka åt Emil, mot Byälvsvägen till, och berätta att där, min son, bodde du innan mamma och pappa tog det stora steget. För din skull, så gör nu din matte och din svenska och plugga dig upp i samhället så blir allt så bra och vi slipper tänka på allt elände. Ett steg närmare Armageddon, och jag är nu så skakis att jag skulle behöva en drink.

Bostadslån, bostadsrätt, bostadsrättsförening. Fuck, jag är lurad och sväljer nog snart hela jävla betet.

Det är omöjligt att inte tänka på Jacob Miller. Dreadlocksdread cant live ina tenament yard!

Die, Johan, die!