Fan också,
att det ska komma just nu. Att jag med bara en knapp månad kvar till valet plötsligt tycker mig förstå överklasskärringarna på Östermalms gnäll om höga skatter och sociala bidrag. Att jag lyckats förstå hur de tänker. Eller hur de inte tänker alls.
För
På väg från dagis tar jag turen in på Konsum som vanligt. Bananer, bacon och paprika i två färger. Utanför köper jag senaste numret av Situation Sthlm och ställer mig i kön till bankomaten för att ta ut pengarna. Under tiden pratar jag med kvinnan som kränger, och vi kommer in på rökning.
Fan också, harklar hon sig, de finns knappt nå askkoppar kvar i den här stan längre,
Näe, fyller jag i, de är förjävligt. Dom förföljer oss, antirökmaffian
Mm, muttrar hon och fimpar under skon och sprätter iväg ciggen mellan tummen och pekfingret medan hon bläddrar fram de senaste numret ur den svartslitna axelväskan.
Jag känner hur vi hittat nått tillsammans den där korta minuten de tar att trycka in koden och rycka hundringen från uttagsluckan. Nått som för oss samman.
Man får för fan inte röka i sin egen lägenhet snart, ryter jag och knyter demonstrativt vänsternäven i luften medan jag tar emot växeln och stoppar småpengarna i fickan
Hon tittar (o)förstående på mig och ler
Jag ler tillbaka, men vill bara lämna jorden. I. Sin. Egen. Lägenhet sa jag och tog emot de hemlösas tidning tillsammans med en handfull fladdrande tjugolappar.
Emil vänder sig om i vagnen och det är som han säger till mig med den oskyldiga barnblicken
Ni lever ju förfan inte i samma värd, farsan. Din jävla lördagskommunist!
När jag kommer hem ligger brevet från nordea i hallen. Lånelöftet på enmiljonåttahundrafemtiotusen har gått igenom och på fredag tar jag flyget till London för att dansa och dricka öl

Hon stor väl kvar på torget kan jag gissa, i helgen, och säljer sina tidningar. Utan lägenhet att röka i.

Hur de här nu går ihop med min nyfrälsta förståelse för överklasskärringar och borgelig ekonomipolitik är väl fortfarande lite luddigt. Men fan att det kan vara så lätt att glömma, hur bra man har det. Rökning förbjuden eller inte, och med matkassen full av pasta carbonara.

Gjorde förresten Sveriges Radios valpejl och enligt public service borde jag rösta på Feministiskt initiativ, Miljöpartiet eller Vänstern.

Alltid något

På jobbet är klockan alltid halv elva. Ungefär som att det alltid är söndag när man tänker efter och stannar upp. Eller höst, läggdags också, eller tidig väckarklockamorgon.

Livet, när man lever, rusar mest förbi. De tråkigt sega stunderna stannar alltid och minuter blir timmar i min egen version av måndag hela veckan. Som nu, halv elva har den varit hela dagen. Fredag är det visserligen, men fortfarande många timmar kvar till den helg som sen kommer att ta den sexfiliga motorvägen ut i historiens ingenting och inte bromsa in förrän ungefär kvart i åtta på söndagkväll.

Jag dricker kaffe, går ut på taket och röker, skriver några texter och översätter ett frilansreportage från Libanons flyktingläger. Fortfarande 10.30.

Det är klart det finns de som har det värre, tänker jag och läser om de palestinska flyktingarna. Men ädnå, halv elva är inte så jävla kul det heller.

Mer kaffe och Lisas lunchlåda, den indiska risgrytan piggar visserligen upp och får minutrarna att gå. Men tillbaka vid skrivbordet. Halv elva och en evighet.

Tänker på helgen och vad jag ska göra, men vet att imorgon när jag vaknar är det söndagkväll. Eller halv elva igen, en tisdag- veckans mest menlösa dag.

Hursomhelst skiner äntligen solen och sensommarens värme dröjer sig kvar i stan. Lagom, det där svenska, med jeans och t-shirt. Ikväll kanske en tunnare jacka. Middag hemma, och eventuellt Club Killers i parken.

Andra alternativ är punkfestivalen på Ekerö (av alla jävla ställen).

Imorgon fotboll och sen går jag på årets kanske sista grillfest. Emil följer med och Lisa flyr verkligheten för en natt på hotell.

Jag tar en cigarett till och tittar ner på Sveavägen, om inte klockan förblir halv evla resten av dagen tänker jag gå ut härifrån så snart det går. I lurarna, av någon anledning blir det alltid så när det går mot höst.

Happy Mondays

Jag lyssnar på Jesus And Mary Chain och läser Magnus Lintons senaste bok Cocaina,
och på något sett känns det, eftersom jag just sprungit också, som en treenighet av kontraster.
Jag som svettandes kutar runt i Nackareservatet och flåsar. Jim och William Reids dekadent mörka popskrammel, och historien om Pablo Escobars gigantiska knarkimperium. Omslaget till boken, jag hittar det tyvärr inte i större upplösning, är nästan kusligt snyggt och berättelserna från Bogota´s bakgator, festsugna backpackers på Mendellíns skyddade hostels och missären hos familjerna till någon av de tiotusentals anhöriga som dött i Colombias evigt pågående knark-krig är otroligt välskrivna. Recension kommer i Arbetaren Zenit inom någon vecka.

Topper smider planer, precis som ni ser i inlägget nedanför, och vad vore en musikdokumentärklubb utan spotifylistor.
Så varsågoda, här kommer den första på länge

1. just like honey- jesus and mary chain
2. kuff dam- happy mondays
3. i am the resurrection- stone roses
4. psychomodo- steve harley & cockney rebel
5. cadillac walk- mink de ville
6. razzle in my pocket- ian dury
7. new girl in the neighbourhood- chris spedding
8. and she rides- the long ryders
9. mirage- siouxsie and the banshees
10. geno- dexys midnight runners
11. (she´s a) runaround- the undertones
12. ”a” bomb in wardour street- the jam
13. i´m going to change the world- the animals
14. waterloo sunset- the kinks
15. all through the city- dr feelgood
16. night boat to cairo- madness
17. staring at the rudeboys- the ruts
18. too nice to talk to- the beat
19. statue of liberty- xtc
20. falling and laughing- orange juice

Höst och fortsatta projekt

Filmklubben Topper fortsätter under hösten att leverera högklassiga musikdokumentärer som aldrig tidigare visats på svenska biografer.

Konceptet är enkelt. Att bjuda Stockholms popnördar, skivsamlare och dokumentärentusiaster på en upplevelse utöver det vanliga. Innan föreställningen spelas skivor av speciellt inbjudna dj´s som kopplar ihop musiken med filmerna vi visar, samtidigt som det finns chans att köpa öl och vin och träffa människor du aldrig tidigare mött.

När filmen avslutas fortsätter barhänget och förhoppningen är att såväl artister och filmproducenter skall lockas till Bio Rio för att tillsammans med publiken prata om sitt skapande.

I somras smygstartade Topper med att visa den prisbelönta filmen Oil City Confidential, om det engelska kultbandet Dr. Feelgood.

Under hösten följer vi upp och satsar på de nyproducerade filmerna, the Liberty of Norton Folgate, om det legendariska och återigen aktuella skapopbandet Madness. Dessutom bjuder vi på en exklusiv förhandsvisning av filmen Superstonic Sound: The Rebel  dread, om filmaren, DJ´n och Londonbaserade legenden Don Letts.

En höst med musikdokumentärer av absolut högsta klass som ingen borde missa.

Så ögonen öppna för mer information, och kom gärna med tips på fler filmer ni tycker borde visas

Lyssningstips:  Bob Harris lysande dokumentär om Beach Boys 

Debatten om Ronnie Sandahl är rolig. Läs och lyssna, kul och inte en dag för sent.

Och även om Ronnie inte läser här, så vill jag bara säga att även vi som då och då både svängde oss med ord som hora och bög utan att mena nått särskilt illa med det var rätt fattiga på fantastiska fylleligg. Det måste helt enkelt bero på något annat.

Om en dryg vecka: London och karneval. Om inte flygstrejken ställer till det.

Lyssnar på Rhygins Roots selection 22 straight outa  Sundbyberg och vet inte om det är musiken- den blytunga rootsmelankolin, det norrländska vemodet eller det att semestern strax är slut som gör att jag känner mig risig. Eller så är det lägenheten och känslan av att inse sig besegrad. Både av mig själv, Lisa och hela jävla etablissemanget. Sakta börjar jag kapitulera inför solkigt ingrodda golv, väggar som rasar och grannar som spyr. Jag har aldrig bott finare, sa jag själv för några veckor sedan, efter åtta glas vin och jag kallade både Lisa och hennes mamma för snorkiga. Vad jag tänkte i det läget vill jag inte ens skriva. Nu är jag där själv, efter en vecka hemma med skitiga fönster och ett jävla liv.

Jag är alltså i sjukt behov av en flytt. Lägenhetsbyte. Emil ska få eget rum, golven ska vara rena och grannarna softa. Vi ska skina med solen och le ikapp med medelklassens- och verklighetens bortfintade folk. Vi ska rösta på folkpartiet, prata amorteringar och friskoleval. Vi ska spela musik, givetvis. Men aldrig längre än till tio och vi kanske köper en grill också, en händig liten jävel att ha på balkongen när vi tuggar i oss av våra kravodlade varor. Vi ska peka åt Emil, mot Byälvsvägen till, och berätta att där, min son, bodde du innan mamma och pappa tog det stora steget. För din skull, så gör nu din matte och din svenska och plugga dig upp i samhället så blir allt så bra och vi slipper tänka på allt elände. Ett steg närmare Armageddon, och jag är nu så skakis att jag skulle behöva en drink.

Bostadslån, bostadsrätt, bostadsrättsförening. Fuck, jag är lurad och sväljer nog snart hela jävla betet.

Det är omöjligt att inte tänka på Jacob Miller. Dreadlocksdread cant live ina tenament yard!

Die, Johan, die!

Semestern är snart slut och jag är fast i Sopranos för tredje gången.

Men
Mitt i allt dyker den ena dumheten efter den andra upp, så många idioter och så lite tid att skriva.
* Medelålders man kräver pengarna tillbaka efter uteblivet barnsex

* Svenska motståndsrörelsen tar saken i egna händer och anordnar Bondens dag. För Sverige i tiden, nu när Centerpartiet gått Stureplan. Hotet från nazisterna känns inte riktigt lika farligt längre. Lyssna särskillt noga på de högtidliga talen.

Annat: the Abyssinians var grymma. Gammal är ibland äldst. Patti Smith-biografin Just Kids är precis lika bra som förväntat, och en röd ros till Sugar Minott som tragiskt dog för några veckor sedan.
Big up!

Frihet kostar allt du har, min vän…

Fan, vi är ju alldeles för fria, Johan…

Lisa låter trött i telefon, jag känner hur hjärtat bultar och förbereder mig på det värsta. Alldeles för fria, ja. Vi är kanske det svarar jag, för jag har ju också tänkt på det här med frihet och vad frihet i förhållanden egentligen är. Att hela tiden måna den andres och sin egen totala frihet. Frihet att sticka, frihet att lämna den andre i fred, vill ju inte störa och frihet som kostar så mycket att den till slut blir en tvångsmässig semesterritual som gör att …jag träffat Lisa ensam under våra fyra gemensamma semesterveckor sammanlagt kanske 12 timmar. Det är frihet och sånt kostar. Att vi, för att så långt som möjligt undvika att hamna i det heteronormativa träskmarker som egentligen kanske är skitskönt, umgås betydligt mer med vänner än med varandra har sitt pris och det betalar vi av på nu. Jag längtar, hon säger att hon längtar hon också, men ändå frågar jag försiktigt om det verkligen är ok att vi kommer hem nästa vecka, jag och Emil. Om det är ok att vi semesterkapitulerar och slänger av oss våra blöta badkläder i hallen och ropar hej vardag, kom med skitrutinerna bara och låt höstmörkret falla över verklighetens folk. Vi tar en kölapp och ställer oss längst bak i väntan på verklighet och tvåsamhet. Lisa säger såklart ja, kom hem på onsdag men…på torsdag ska jag iväg och det är väl klart hon ska, i helgen efter hennes första arbetsvecka är det jag som drar och nästa helg var det nått annat och sen en veckas ledighet från semestrar och planer och därefter London för mej och Emil för Lisa.

Samtidigt, och jag vet ju det också. Är det här som det ska vara. Hellre umgås lite mindre och längta mer, även om linan vi balanserar är tunn och priset för ett fall dyrt.

Men vill vi (och här använder jag ordet VI, vilket egentligen är helt jävla stört) ha det på något annat vis? Vill vi hamna i tevesoffan med chipsskålar och vitlöksdipp, vill vi titta trötta på varandra och säga att näeee…nu tar vi och går hem, när det är fest?

Och är det verkligen det enda alternativet, eller finns det något mellanläge? Det är tidig fredagmorgon och jag lämnar strax Emil i Gävle, om några timmar dyker Lisa upp med bussen men då är jag redan i Uppsala (jag har inte ens frågat om hon vill följa med). På söndag är det vaktavlösning och då hinner vi eventuellt vinka vid stationen. Annars ses vi väl veckan därpå, om hon vill och om jag törs fråga

Frihet kostar allt du har, min vän…

Det var inget UFO direkt, även om det kändes minst lika märkligt, när ljusen från strålkastarna på andra sidan älven bröt sig genom den fuktiga nattdimman och träffade mej på bron där jag stod med min cigarett och tittade ut i mörkret. Samma ljus men inte samma strålar som träffar mig nu, genom de skitiga hälsingefönstren, där jag sitter med mitt kaffe. Resan här, den tredje i sommar, börjar mer och mer att påminna om skisserna till ett kommande Noréndrama, jag är dock- den här gången- en bifigur och tycker mig se allting ovanifrån trots att jag själv är högst delaktig och min röst väger minst lika mycket. Jag tänker på det när solstrålarna träffar nacken som sitter vänd mot öster och känner igen känslan. Då satt jag i en lägenhet på söder och det var tidig lördagmorgon, jag rökte inne och tog en folköl, försökte skriva något som liknade poesi men hoppade istället mellan spåren på Beggars Banquet, och var nyvaket rufsig i håret. Dear doctor och Factory girl, jag fipplade vidare och lyssnade om och om igen.

Nu däremot, kaffe och nykammad. Bakåtslickat och ganska äcklig. Mer kaffe men samma skiva igen, den här gången på datorn- med reklampauser. Vidrigt!

Emil sitter i en kanot och ler mot solen, Lisa är på jobbet 30 mil söderut och jag på väg till Uppsala och tioårsjubiléet av reggaefestivalen. Fyra av fem lediga veckor har gått och jag har varit överallt, känns det som. Överallt men inte hemma och nu längtar jag. Härifrån och iväg. Vi pratade om det igår, frihet eller konfort. Badrum som glänser eller möjlighet att resa när och om man vill. Sommarstuga och uppbundna veckor eller spontana semestrar. Rusta eller stå kvar, både här och hemma. Pengar in eller pengar ut, allt rullar. Det ända jag riktigt vet är att jag längtar. Till soffan med Emil, Lisa och Mad men.

Egentligen borde jag gjort en lista med artister jag vill se i helgen. Men uppkopplingen är seg. Jag missar däremot inte Channel One, Anthony B och the Abyssinians.

Tittar på den senaste bloggposten och läser 31 maj. Israels attack på Ship to Gaza. Sedan dess har jag inte skrivit här, och sånt framkallar lätt ångest. Både piratattacker och skrivkramp. Fick iallafall ur mej något, i samband med avslutningen av fotbolls VM, om Israel och parellellerna till dåtidens Sydafrika. Läs om ni är intresserade. Nu, packa väskan, en snabb tur till Färila och sen Uppsala. Mer om det senare.

Gjorde förresten en blandlista i itunes, för Lisa till tågresan. Som jag naturligtvis glömde att lägga över i hennes ipod.

1. We are nowhere and it´s now- Bright eyes
2. Visst vet du att jag skiter i allt- Mattias Alkberg
3. Fallen peaches- the Handsome Family
4. Punk rock blues- Joe Strummer
5. Hard drive- Evan Dando
6. Dolphin´s smile- the Byrds
7. Panda- Dungen
8. Live and let live- Love
9. Sometimes- the Flamin´Groovies
10. Right here is where you belong- Jerry Washington
11. Sad moon- Sam Cooke
12. I still love you- Anne Sexton
13. Something´s changed- Sharon Jones & the Dap Kings
14. Christmas in New Zeeland- the Long Ryders
15. Running around- Chris Spelding
16. Fools- the Only Ones
17. One is a lonley number- Edwyn Collins
18. Thunderbuck Ram- Mott the Hoople
19. Slow motion- Ultravox
20. Stone thames- Big Audio Dynamite
21. Otis- the Durutti Column