Det är som en jävla Ken Loach-film, det här, när jag kliver ut genom tunnelbanan och sparkar i gruset. Där på torget, samtidigt som snön kämpar för att överleva i de utspridda vattenpölarna, står kommunistiska partiet och delar ut sina vänsterkängor mot borgarna. Röd front på första maj och så en bild av ett svartvitt demonstrationståg med hammaren och skäran. Allvarliga medelålders män med fanor och skinnväst. Sverige ut ur EU och sex timmars arbetsdag, rusta i den offentliga sektorn och trygghetsnarkomani yada yada. Men vad hände med visionerna, tänker jag trött och tar ett flygblad, mest för att vara snäll. Nått om en bättre värld, en rolig jävla värld, och rättvis så klart, med dans och solsken. Ska det vara så jävla svårt att få ner på ett papper?

Hundra meter neråt spelar någon maracas utanför Konsum, den tomma kartongen som en gång varit full av  mellanöl håller knappt ihop i stormen, och de få mynt som han lyckats spela till sig blänker ensamt i reflexerna från affärens komåköp. Det blåser och jag drar luvan över huvudet och skyndar vidare bort mot loftgångshusen. Till och med Stasi skulle backa av obehag om de såg Stockholm och Bagarmossen i det här DDR vädret. Det är svårt att tänka på maj och uteserveringar nu, till och med svårt att tänka på lönen imorgon, för på kortet är det tomt så när som att det räcker till ett paket fil och några färska champinjoner. Middagspuls!

Livet är fantastiskt, försäkringskassan har skickat brev när jag låser upp hemma och det är nått om en underskrift som saknas.

Hela tiden i lurarna: Fuck forever

 Men

Jag vet, att imorgon blir det bättre. Vi har barnvakt och går på bio och dricker vin och pratar skit, pratar skit precis som man pratar skit när man just träffats.

Annat:

Vila i frid och allt vad det heter. Malcolm & Guru

Lördag: spela fotboll och jaga bas