Ni vet hur det är, det är först när allt står riktigt stilla som man får tid att tänka.
Det gjorde det igår, SJ´s tåg 245 från Gävle rörde sig inte en milimeter från stationen och utanför yrde snön och temperaturen sjönk i takt med att klockan gick. I restaurangvagnen satt jag och drack vin med fötterna på sätet och tittade ut genom fönstret. Jag såg Islandsbron, och hur enstaka bilar svängde ut mot Fältskärsleden och försvann bort i snöröket. Jag såg ansikten rusa förbi på den tomma perrongen, och vilda hundar som skällde borta på Öster. Minnen. Jag drack vinet och förbannade Sverige och det fåniga förbudet mot rökkupéer, och när jag tittade ut igen såg jag samma ansikten och några nya. Människor jag minns, krossat glas och svajiga drömmar. Hur allt egentligen är borta och jävligt avlägset, som att de följt strömmarna i Gavleån ut mot havet och vidare till allt och egentligen ingenting.
Jag hade mött en vän bara några timmar tidigare, han hade rast och fick prommenera en timme i frihet. Vi tog bilen till parken och till huset där vi varit fulla så många gånger, han köpte cigaretter och jag satt kvar och väntade, jag såg ryggen på honom försvinna in genom närlivs nerklottrade dörrar, och jag hörde- det låter patetiskt, men- Levellers Carry me i huvudet.

 Yea, Some have found religion
and some have run away
and some they formed a party
to find a way
Yea, some joined the system
some just look away
and some just bite their backsides
to find a way

Nu satt jag på tåget igen och inget hände. Jag såg fönster där jag själv stått och tittat ut och önskat en biljett bort. Jag såg samma ansikten som skymtade förbi ute i snön men inga fotavtryck, bara dimmiga ansikten som log in mot mej i där jag satt i kupén. Ni vet hur det är, när man ser sin hemstad ligga så vackert stilla trots att det stormar. Tidigare, för några år sedan, var det vi som stormade. Med plakatpolitik och efterfester. Fulla av sprit och miligram, drömmar och tomma plånböcker som ändå blev tunnare för varje kväll. Jag minns inte allt, en del är vagt såklart, men jag har fått för mej att även det var rätt kul. Livsfarligt vingliga bilresor genom centrum i jakt på högre procent, full rulle och lördagar som ofta varade hela veckan. Mycket är både pinsamt och patetiskt, det blir ju så när man är efterklok, men det mesta går ändå att skratta åt idag. Vissa saknar jag, men dom kommer aldrig tillbaka, och andra har jag säkert glömt.  Jag såg alla dom där ansiktena försvinna utanför tågfönstret, och jag tittade ner mot Hamntorget också, på andra sidan och såg mej och Lisa på en cykel en sen juninatt 2006. Hon där bak i fladdrande klänning och jag som trampade, vi rökte cigaretter och drack vin ur pappmugg, vi hade just träffats och var på väg hem till henne för att knulla och bygga luftslott. Vi satt en hel natt på balkongen och pratade, hon skulle jobba men jag var ledig, och när solen gick upp gjorde vi sällskap ner längs ån och jag stammade nått om att ses igen och benen darrade och sen försvann hon under bron där jag nu satt och väntade i tåget. Och vi sågs igen, bara några timmar senare och köpte mer vin, gav varandra en försiktig kram och satte oss på en brygga med fötterna i vattnet. Hon berättade om sig och jag var intresserad, jag lyssnade, nickade och berättade om mig och så fick jag en kram och vi tog bussen in till stan igen och satte oss på en bar alldeles ensamma och drack drinkar och vi lovade varandra frihet men att vi skulle fortsätta att ses, precis som nu. Men fria såklart, att göra vad vi ville- om vi ville. Ingen diskbänksrealism, sa vi, och jag gav henne en blandskiva hon aldrig lyssnade på, och just då började det att regna och jag klev på ett tåg mot Stockholm, från samma perrong som jag nu satt och väntade, och oroades över att allt var slut. Att hon skulle ångra sig och fortsätta med de hon varit på väg att avsluta.  Men vi fortsatte att ses, och det var bra. Vi försvann med båten ut på ön och pratade i tre dygn, grillade och lyssnade på Monica Zetterlund. Vi tog prommenader och hon hade gummistövlar och jag tyckte det var så jävla sexigt. När allt så småningom blev för mycket packade vi bilen och lämnade stan för landet, levde gröna vågen ett knappt år och bestämde oss för barn i Bagis.

Andra minnen, hela stan är full, måste jag fundera kring. Allt kan naturligtvis inte skrivas ner, och en del gör nog bäst i att glömmas bort. Sorgliga saker, för en del är roligt endast så länge det varar men blir ordentligt tråkigt när de tar slut. Lilla Fågel blå och Uffe tillexempel, och dansken som försvann. Ett the harder they come- the harder they fall i södra norrlands äldsta stad. Om hur vi vaknade på golvet i samma lägenhet helg efter helg, hos Slaktarn & Shaddow, och hur dom, trots att de naturligtvis var trötta på oss allihop ibland, kokade kaffe och bjöd på fest och efterfest om vartannat. Vi målade palmer och klädde lägenheten till sommar. Dansade och alltid var det någon som fick en smäll, irrade på gatorna utanför och störde grannar och jag vaknade i en trappuppgång en morgon, strax innan det tillfälliga jobbet, och en katt hade klöst mig på rumpan, men jag skrattade och tog bussen till Bomus för åtta timmars slit. 
Så startade tåget och vi rullade ut ur stan, det blev mörkt och jag såg Statoilmacken vid Hemlingby försvinna bakom mig, och jag rätade på mig där jag satt och fortsatte resten av resan med att titta framåt. För sånt där, sa min vän på tillfällig rast i verkligheten, säger sjukhusprästen åt oss att inte gräva i nått mer. Han kallar det visst att fiska i förbjudet vatten. Och här sitter jag i soffan och väntar på att Lisa ska komma hem, som en annan Svenne Pop

Men mer om det en annan gång