Ledig dag och jag borde gå ut, röra mig mot reservatet med kaffe och termos. Jag borde sitta på en stubbe och blåsa rök ur näsan och titta på träd.

Men, märker jag, det är som med mycket annat. Skönast i tanken. Att gå hemma är också fint, med långkalsonger och pendlandes mellan skivspelaren och datorn. Sitta på en stubbe kan man göra på film, det blir snyggt och får en att längta bort från soffan och landstingslägenheten. I verkligheten är stubbjävlen kall och full av blöt tung snö, och har man otur trampar man (jag vet att man inte ska skriva man utan tex: jag) igenom skaren och vispar runt med foten i ett ormbo med tusentals sovande snokar, min största skräck. Så jag skiter i skogen idag, tar en kaffe på balkongen och låter skivorna snurra. Bläddrar trött i DN och suckar över melodifestivalen som tydligen drar igång inom kort, att de bara orkar. Men eftervärldens dom lär bli hård. Christer Björkman kommer aldrig till himlen.

Istället fastnar jag för Sam Cooke, herrejävlar vad jag fastnar. Hela morgonen har han sjungit, med undantag för en kort psykos strax innan duschen när jag lyssnade på Pugh och tänkte på Hälsingland och den där stubben jag borde sätta mig på. Men jag stannar kvar här hemma, vintern är skönast att se genom fönstret och ja, jag vänder sida och lyssnar en gång till. Det är sjukt svårt att inte bli berörd