Det blev ingen körning,
Just som jag svängde in på parkeringen i Solna för att plocka upp Choppa ringde hans mobil och det var nått om en nära släktings plötsliga död som satte käppar i hjulet, Rodigan stod visserligen på Arlanda, men hade inte bestämt om han skulle lira eller flyga hem till London.

Jag tog bilen tillbaka genom stan och drack en öl med Slaktarn istället.

Spelning blev det, och den var tung, såklart. Synd bara på ljudet, alldeles för lågt vilket tog bort en del av känslan. Men mycket folk och sköna vibes, Mysticman däremot var ingen höjdare, även om jag förmodligen är fel person att ge en recension, är varken så insatt eller särskilt intresserad.

Nu söndag, morötter och Finn the Giants grymma Dub pon top- en av de tyngsta dubplattor som någonsin gjorts i Sverige!

Plötsligt plingar det till i mail-boxen och jag börjar genast darra sådär fånigt, så som man darrade i tonåren när en tjej man råkade gilla gick förbi, eller när spriten var nerstoppad i väskan och ytterdörren stängd. Eufori, och samtidigt, jag vet att jag snart är trettio och det är löjligt, men jag kan inte hjälpa det. Vissa saker går aldrig ur kroppen. Min farbror måste varit runt 40 när jag såg honom, nästan med våld, försöka ta sig in i the Gladiators tunrébuss för en signerad skiva.

…som undrade om vi kunde hämta Sir Ram Jam på Arlanda klockan 14?

Naturligtvis, jag ringer ett par vänner.
Barnvakt?- jepp
Kan jag även låna er bil?- Yes, rasta

Så imorgon vid 14.00 håller jag huvudet kallt och välkomnar Rodigan till Stockholm, Sverige och sätter honom i den lånade familjebilen med barnstol och solskydd och styr söderut in mot stan.

Naturligtis snurrar det några varv i huvudet. Jag har visserligen träffat på honom förr, som allra hastigast backstege efter en spelning. Men nu, i bilen. Vad ska jag säga, och framförallt. Vad i helvet ska jag lira på bilstereon, går det över huvud taget att spela nått han inte hört?

Lyssna, en tokigt intressant intervju från Late night-gänget!

 
Just nu, lurar jag åt en bland-cd jag brände ut för nån månad sen, för just bilresor och kvällspepp

1. Money run things- King General feat. Bush Chemists
2. Abendigo- the Abyssinians
3. Dubstep saved my life- Step Art
4. Jah Love us all- Linval Thompson
5. Jah Rastafari- Althea and Donna
6. Give thanks for life- Anthony B
7. Call pon dem- Chezidek
8. My girl- Ini Kamoze
9. Oroginal Rastaman- Ranking Joe
10. Operation Uppsala- Alboroise
11. War- M- Parvez
12. Heads of Government- Cocoa Tea & Charlie Chaplin
13. Boom Shack A Lack- Junior Reid
14. Vreation- Junior Kelly
15. Natty Dread she want- Big Youth
16. Watcha gonna do- Peter Tosh
17. Jah is the way- Israel Vibration
18. Hush darling- Gregory Isaacs
19. Kingston dub- Dread Foxx & King Rubby
20. A little version- Love Grocer

Jag hoppas bara snöstormen håller sig undan, att slira av vägen imorgon, då är det kört

Måndag och snart helg,
återigen dags för en förhoppningsvis sjuk upplevelse på dansgolvet.
Stockholm reggaeklubb firar Mysticmans nya skivsläpp med live-gig och ingen mindre än  David Rodigan bakom (och framför) skivspelarna.
Saxat från hans sida, då jag inte orkar med en längre presentation själv

David Rodigan may look like a stockbroker or an insurance salesman but he’s a reggae superstar, both in his homeland of England and in Jamaica. After hearing Millie Small’s massive ska hit ”My Boy Lollipop,” Rodigan fell in love with every shade of Jamaican music. He became a DJ at the age of 15 and BBC Radio London gave him a shot in 1978. He’s been on the air ever since, spending over a decade at Capital Radio before moving to Kiss FM. Through the years he’s collected a massive amount of dubplates made exclusively for his Rodigan Sound System. He’s clashed with every sound system of note — Stone Love, Kilimanjaro, and Bodyguard to name a few. In 2007 he released The Kings of Reggae compilation for the Rapster label plus the 2008 release Real Authentic Reggae, Vol. 1 and now Vol. 2 for BBE

Jag vet att har tjatat mycket och ofta om Uppsalaspelningen i somras, och hävdar fortfarande att det var förra årets största händelse i musikväg.
Nu, är det alltså dags igen.

100 pix och inget förköp, så se till att vara där i tid.

Tummen upp till Late Night Munchies för den fina intervjun och fantastiska filmer som de lagt upp på nätet. Spana in deras sida för mer

OS-tider,
kvällstidningarnas sportkrönikörer och flåsigt hurtiga och välkammade programledare härjar fritt i mediabruset.
Jag gillar sport, kan lätt fastna framför femmilen på skidor och följer relativt hyfsat såväl den engelska som svenska ligafotbollen.
Kort sagt, jag är nog rätt normalt sportintresserad för att vara trettioårig kille i 2010-talets Sverige.
I veckans Arbetaren gör jag därför ett försök att recensera OS-bevakningen ur ett genusperspektiv.

Ni vet hur det är, det är först när allt står riktigt stilla som man får tid att tänka.
Det gjorde det igår, SJ´s tåg 245 från Gävle rörde sig inte en milimeter från stationen och utanför yrde snön och temperaturen sjönk i takt med att klockan gick. I restaurangvagnen satt jag och drack vin med fötterna på sätet och tittade ut genom fönstret. Jag såg Islandsbron, och hur enstaka bilar svängde ut mot Fältskärsleden och försvann bort i snöröket. Jag såg ansikten rusa förbi på den tomma perrongen, och vilda hundar som skällde borta på Öster. Minnen. Jag drack vinet och förbannade Sverige och det fåniga förbudet mot rökkupéer, och när jag tittade ut igen såg jag samma ansikten och några nya. Människor jag minns, krossat glas och svajiga drömmar. Hur allt egentligen är borta och jävligt avlägset, som att de följt strömmarna i Gavleån ut mot havet och vidare till allt och egentligen ingenting.
Jag hade mött en vän bara några timmar tidigare, han hade rast och fick prommenera en timme i frihet. Vi tog bilen till parken och till huset där vi varit fulla så många gånger, han köpte cigaretter och jag satt kvar och väntade, jag såg ryggen på honom försvinna in genom närlivs nerklottrade dörrar, och jag hörde- det låter patetiskt, men- Levellers Carry me i huvudet.

 Yea, Some have found religion
and some have run away
and some they formed a party
to find a way
Yea, some joined the system
some just look away
and some just bite their backsides
to find a way

Nu satt jag på tåget igen och inget hände. Jag såg fönster där jag själv stått och tittat ut och önskat en biljett bort. Jag såg samma ansikten som skymtade förbi ute i snön men inga fotavtryck, bara dimmiga ansikten som log in mot mej i där jag satt i kupén. Ni vet hur det är, när man ser sin hemstad ligga så vackert stilla trots att det stormar. Tidigare, för några år sedan, var det vi som stormade. Med plakatpolitik och efterfester. Fulla av sprit och miligram, drömmar och tomma plånböcker som ändå blev tunnare för varje kväll. Jag minns inte allt, en del är vagt såklart, men jag har fått för mej att även det var rätt kul. Livsfarligt vingliga bilresor genom centrum i jakt på högre procent, full rulle och lördagar som ofta varade hela veckan. Mycket är både pinsamt och patetiskt, det blir ju så när man är efterklok, men det mesta går ändå att skratta åt idag. Vissa saknar jag, men dom kommer aldrig tillbaka, och andra har jag säkert glömt.  Jag såg alla dom där ansiktena försvinna utanför tågfönstret, och jag tittade ner mot Hamntorget också, på andra sidan och såg mej och Lisa på en cykel en sen juninatt 2006. Hon där bak i fladdrande klänning och jag som trampade, vi rökte cigaretter och drack vin ur pappmugg, vi hade just träffats och var på väg hem till henne för att knulla och bygga luftslott. Vi satt en hel natt på balkongen och pratade, hon skulle jobba men jag var ledig, och när solen gick upp gjorde vi sällskap ner längs ån och jag stammade nått om att ses igen och benen darrade och sen försvann hon under bron där jag nu satt och väntade i tåget. Och vi sågs igen, bara några timmar senare och köpte mer vin, gav varandra en försiktig kram och satte oss på en brygga med fötterna i vattnet. Hon berättade om sig och jag var intresserad, jag lyssnade, nickade och berättade om mig och så fick jag en kram och vi tog bussen in till stan igen och satte oss på en bar alldeles ensamma och drack drinkar och vi lovade varandra frihet men att vi skulle fortsätta att ses, precis som nu. Men fria såklart, att göra vad vi ville- om vi ville. Ingen diskbänksrealism, sa vi, och jag gav henne en blandskiva hon aldrig lyssnade på, och just då började det att regna och jag klev på ett tåg mot Stockholm, från samma perrong som jag nu satt och väntade, och oroades över att allt var slut. Att hon skulle ångra sig och fortsätta med de hon varit på väg att avsluta.  Men vi fortsatte att ses, och det var bra. Vi försvann med båten ut på ön och pratade i tre dygn, grillade och lyssnade på Monica Zetterlund. Vi tog prommenader och hon hade gummistövlar och jag tyckte det var så jävla sexigt. När allt så småningom blev för mycket packade vi bilen och lämnade stan för landet, levde gröna vågen ett knappt år och bestämde oss för barn i Bagis.

Andra minnen, hela stan är full, måste jag fundera kring. Allt kan naturligtvis inte skrivas ner, och en del gör nog bäst i att glömmas bort. Sorgliga saker, för en del är roligt endast så länge det varar men blir ordentligt tråkigt när de tar slut. Lilla Fågel blå och Uffe tillexempel, och dansken som försvann. Ett the harder they come- the harder they fall i södra norrlands äldsta stad. Om hur vi vaknade på golvet i samma lägenhet helg efter helg, hos Slaktarn & Shaddow, och hur dom, trots att de naturligtvis var trötta på oss allihop ibland, kokade kaffe och bjöd på fest och efterfest om vartannat. Vi målade palmer och klädde lägenheten till sommar. Dansade och alltid var det någon som fick en smäll, irrade på gatorna utanför och störde grannar och jag vaknade i en trappuppgång en morgon, strax innan det tillfälliga jobbet, och en katt hade klöst mig på rumpan, men jag skrattade och tog bussen till Bomus för åtta timmars slit. 
Så startade tåget och vi rullade ut ur stan, det blev mörkt och jag såg Statoilmacken vid Hemlingby försvinna bakom mig, och jag rätade på mig där jag satt och fortsatte resten av resan med att titta framåt. För sånt där, sa min vän på tillfällig rast i verkligheten, säger sjukhusprästen åt oss att inte gräva i nått mer. Han kallar det visst att fiska i förbjudet vatten. Och här sitter jag i soffan och väntar på att Lisa ska komma hem, som en annan Svenne Pop

Men mer om det en annan gång

Dagens klipp- som tidsfördriv när jag sitter insnöad och väntar på tåget hem

Från en av de sena sjuttiotalets bästa grupper, lyssna bara på självbetittlade debuten från 1978.

Mer film,
jag har inte ens hunnit leta efter Julien Temple´s Oil City Confidential, så dyker nästa måste-se-film upp. Frågan är bara var och när?
Jag har skyhöga förväntningar och vet inte hur många söndagar jag klivit upp och låtit Wake up and make love with me sparka igång dagen. En förhoppningsvis grym film om den coolaste polioskadade mannen i världen.
Så, när och var kan jag se den i Stockholm?

Som sagt,
en värdelös torsdag och imorgon tar jag sena tåget upp mot norrland och lämnar Lisa och Emil kvar här hemma. Därför, såklart, sitter jag ensam här hemma nu, när han har somnat och med lägenhetens alla lediga ytor fyllda av torkande kräktvätt. Lisa är på stan nånstans, och det är hon värd.

Så i soffan sitter jag och summerar minnen och tänker tillsammans med en flaska rödvin och U- Browns You Can´t keep a good man down från 1979. Ett ypperligt bevis på det smarta draget i att låta John Lydon (Rotten) ta hand om Virgin records reggaesatsning Front Line i slutet av sjuttiotalet.
Rubadub när det är som allra bäst och från den defenitivt tyngsta perioden.
Lyssna här, även om jag rekommenderar att ni köper upp er på hela katalogen (Althea & Donna, Johnny Clarke, Keith Hudson mfl). Plattorna krängs billigt och är ett defenitivt måste för den som över huvudtaget vill ha en överblick över det sena sjuttiotalets reggaescen i England och på Jamaika.

U Brown förresten,
han håller än. Gör han inte?

En sjujävla dag att vara värdelös, inte nog med att Emil åkt på kräksjukan så dog just min farmor alldeles för oväntat.
Hon som under min uppväxt, förutom föräldrar och syskon, stått mig allra närmast. En salut för henne, och finns det en gud hoppas jag han/hon tar jävligt väl hand om henne

Dagens video är därför hennes. Tummen upp!

Även dystra torsdagar som den här har sina ljuspunkter.
När det rasslade till i brevinkastet visste jag att inget skulle bli som förr, idag är en sån dag av flera anledningar. Men för att skippa det tråkiga,
Fy jävlar i helvetet vilken rymdraket det är, dubbel-cd´n Ghana Special, modern Highlife Afro Sound & Ghanaian blues 1968-81
Efter lång väntan med posten dök den äntligen upp, när jag behöver det som allra mest. Jag lutar mig tillbaka i soffan och tittar ut på snön som fortsätter att falla, ute är det kallt men här inne stiger tempraturen. Imorgon tar jag eftermiddagståget upp mot Gävle, och lär behöva skivan i lurarna. Asaase Ase, Vis a Vis och St. Peter & The Holymen. Det är helt enkelt en skatt av guld som grävts fram av brittiska Soundway records och musikarkeologen Miles Cleret.

Köp, det finns inget alternativ!