Här sitter jag vinterblek och jävlig och börjar lukta lite illa. Varmvattnet är slut, så jag slår på teven och låter disken stå, det ordnar sig, och ser naturligtvis bilderna från Haiti flimra förbi. Jaha, varmvattnet var det ja, tänker jag och stänger av. Helvete vilket ego man är, där och lite varstans i världen saknas de mesta, även vatten, och så sitter jag med kranen full,  möjligheten att koka finns ju naturligtvis om tillståndet skulle bestå, och klagar. Jag vill i ett plötsligt ögonblick slänga mig ut från balkongen för att göra världen lite bättre, gräva ner det där jag tänker, det där jävliga i att jag inte får duscha. Att det överhuvudtaget stör mig, tre dagar efter att miljoner människor saknar allt och hundratusentals ligger som plockepin på Port au Princes trasiga gator. Och när jag plötsligt märker att det saknas en Gladiators-skiva i samlingen, Emil måste ha gömt den och jag märker hur det stör, då är fan måttet rågat.

Som sagt, slänga mig ut från balkongen och göra världen lite lättare, begrava mitt ego i en skitig snödriva någonstans här under. Men först tar jag en dusch i kallvattnet och kokar lite pasta…