Det har gått några månader och jag har haft annat för mig men nu är bloggen tillbaka som jag vill ha den. Musik du måste höra, inte alltid djupast, obskyrast och mest orginell. Men full av musik jag tycker att ni som läser borde känna till, och förhoppningsvis ta till er. Och i synnerhet inom reggaen, där så mycket kretsar kring sjutumssinglar, kan det vara på sin plats att promota de många helgjutna album som trots allt också finns. Därför fortsätter jag där del IV tog slut, på Jamaika. Trevligt lyssnade

The Gladiators
Defenitivt en av de bästa sjuttiotalsgrupperna ur Virgins reggaesatsning Frontline. Debutalbumet Trenchtown mix up från 1976 är ett rent mästerverk. Avskalad rootsgung med fantastiska melodier, grymma körer och då och då det vemodigt kompande munspelet. Trion Alberth Griffiths, Clinton Fearon och David Webber får till 11 låtar som få reggaegrupper lyckats matcha på ett och samma album. Uppföljaren två år senare, Proverbial reggae, är också det en klassiker som förtjänar att spelas men ska ni bara köpa en platta så är debuten, eller möjligen relativt nyutkomna samlingen No. 1 Studio one singles, det bästa tipsen.

Gregory Isaacs
Knappast särskilt vågat, och inte heller oväntat att lista Gregory som ett måste. Men med över 400 album att välja på, ingen verkar veta riktigt säkert, kan det här kanske hjälpa. Katten med hatten, den sammetslena rösten, charmören och…den tungt belastade, gangster look-a-liken, han med fler barn än fingrar och med ett stundtals struligare liv än någon annan i branschen. Kärt barn har naturligtvis många namn men för de flesta är han kort och gott the Cool ruler.

Hur som helst. Här kommer några tips

Mr Isaacs, inspelad 1977, men släppt utanför Jamaika först några år senare, är tips nummer ett. Sacrifice, Slavemaster (med eget livenummer i filmen Rockers) och tokigt tungt tillbakalutade, men minst lika allvarliga, Handcuff är bara några av klassikerna på denna odödliga lp. Andra album som bör räknas in under kategorin klassiker, och här skulle listan kunna bli hur lång som helst, är Cool ruler, Soon forward, Night nurse (köp den på cd för tunga dubversioner som extraspår), Red rose for Gregory (med monsterhiten Romours)

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Steel Pulse
David Hinds ljusa röst, de mystiskt svävande rythmerna och de stundtals väldigt mörka texterna. En given kandidat till bästa brittiska reggaeband all time. Som dock tyvärr, som så många andra, fortsatt spela lite för länge. De tre fyra första plattorna är riktiga guldkorn och tyngst väger debuten från 1978 med klassiker som Ku Klux Klan, Soundcheck och albumbetitlade inledningsspåret Handsworth Revolution. Bandet var under en längre tid en viktig del i brittiska Rock Against Racism och spelade ofta tillsammans med bland annat the Clash, och Tom Robinson band. Ett måste för dig som är det minsta intresserad av UK reggaescenen under sjuttio- och åttiotalet.

Ernest Ranglin
Jamaikansk oldie som fortfarande håller fanan högt. En av de bidragande orsakerna till skaexplosionen i början av sextiotalet, utvecklare av jazz och reggae, studiomusiker för klassiska studio one och en hjälpande hand för bland andra Jimmy Cliff, Prince Buster och the Skatalites. Listan kan göras längre, men jag lämnar historien och tipsar om ett album som spelats in relativt nyligen (1996), Ranglin är trots allt född 1932. Below the bassline är en timmes jazziga instrumentalversioner av eget matreal blandat med en handfull jamaikanska klassiker. Tolkningarna av Toots & the Maytals 54-46 (was my number) och Augustus Pablos King Tubby meets the Rockers uptown är mer än magnifika och fungerar till precis allt. Glöm bara inte att skruva upp basen…

…Bono

Är det inte på tiden att han, jag vet inte riktigt men, dör eller nått? Eller åtminstone håller käften och slutar göra musik.

Tjugo månader har gått och jag har varit hemma, visserligen med Emil en längre del av tiden, men också arbetslös och rätt meninglös ibland. Stundtals produktiv och andra dagar en lat jävla sopa. Men tiderna förändras och jag börjar se ljuset…

För när Lisa idag kliver på, Emil kallar det att lämna in, och vi säger hejhej i hallen, vi ses ta det lugnt och så går fem dagar, fyra lediga och så innan man hinner blinka fem igen, gör hon det för näst sista gången. Natt helg eftermiddag tidig morgon, livet kan vara ett jävla ekorrhjul men snart har hon som sagt sprungit färdigt, Lisa, och då ska vi fira har hon sagt, med skumpa på stan och barnvakt här hemma. För det blir lätt missförstånd,  man går om varandra. Mamma pappa barn, köper vin och vill väl, men som i sången där det slutar i gräl. Vi blir vänner, såklart. Det blir vi alltid. Men ändå. Det har varit roddigt och tiden har inte räkt till.

Jag är inne på sista hundringen också, en burk champinjoner på Konsum och två frallor. 74 pix tillbaka och sen är det, för första gången på länge, helt tomt.

Men det vänder, jag tror det, har det på känn, att snart då jävlar händer det saker. Jag håller på det ett tag till, gillar inte att ta ut saker i förskott men med Lisas nya schema, 9 till 5, försämras åtminstone inte mina chanser till nått nytt.

Januari då?

Jo, Bush Chemists, King General och Meditative Sounds i Uppsala på lördag. Jag hoppas på barnvakt och tar bilen tur och retur för att spara pengar jag ännu inte har.

Och sen, i ett förhoppningsvis bättre ekonomiskt läge, 30 januari och födelsedag med mat och Internal Dread (uppbackad av bland andra Dennis Bovell) på Sthlm reggae week.

Show respect, to every insect- aktuellt så här i vargjagartider

 Ikväll håller jag mej dock hemma med pastakok och rödvin, det är ju trots allt dan före trettondan

Nähä?

Så vi sitter där med bara timmen kvar och förväntningarna inför det nya stiger. Drömmarna är stora (större än billig bensin) och glasen fylls på, plötsligt utbryter panik i deceniets sista 30 minuter. Låtar ska spelas, och skivor recenseras. Allt det man glömt ska ut, vi ska minnas och jag rafsar snabbt fram ett papper bland drinkarna i vardagsrummet. Nu jävlar, tänker jag, ska det listas. Deceniets sista och första låtar ska antecknas och ut för allmän beskådan.

När jag vaknar dagen efter ligger det där, A4an, med vinfläckar och låtnamn. Och jag kan inte, med huvudvärk och allt, låta bli att fundera. Varför just det här, en smällkall nyårsafton 2009?

00-talets tio sista spelade låtar på Byälvsvägen 34

10. Dimma- Motvind
9. Här och nu- Thorsten Flinck och Monica Törnell
8. Mainline- Kiss
7. Gimmie Danger- Iggy & the Stooges
6. Dance- Rolling Stones
5. Havet ligger blankt- Reeperbahn
4. Police car- Larry Wallis
3. Carry me home- Hellacopters
2. How does it feel- Slade
1. White line fever- Motörhead

Och 10-talets tio första spelade låtar på Byälvsvägen 34

1. Welcome to working week- Elvis Costello
2. Music when the lights goes out- the Libertines
3.Sufragette city- David Bowie
4. Teenage lust- MC5
5. 634789- Wilson Pickett
6. Celtic soul brothers- Dexys midnight runners
7. Wilco- Wilco
8. Thunder road- Bruce Springsteen
9. Lovers of today- the Only Ones
10. Free money- Patti Smith