Det har gått några månader och jag har haft annat för mig men nu är bloggen tillbaka som jag vill ha den. Musik du måste höra, inte alltid djupast, obskyrast och mest orginell. Men full av musik jag tycker att ni som läser borde känna till, och förhoppningsvis ta till er. Och i synnerhet inom reggaen, där så mycket kretsar kring sjutumssinglar, kan det vara på sin plats att promota de många helgjutna album som trots allt också finns. Därför fortsätter jag där del IV tog slut, på Jamaika. Trevligt lyssnade

The Gladiators
Defenitivt en av de bästa sjuttiotalsgrupperna ur Virgins reggaesatsning Frontline. Debutalbumet Trenchtown mix up från 1976 är ett rent mästerverk. Avskalad rootsgung med fantastiska melodier, grymma körer och då och då det vemodigt kompande munspelet. Trion Alberth Griffiths, Clinton Fearon och David Webber får till 11 låtar som få reggaegrupper lyckats matcha på ett och samma album. Uppföljaren två år senare, Proverbial reggae, är också det en klassiker som förtjänar att spelas men ska ni bara köpa en platta så är debuten, eller möjligen relativt nyutkomna samlingen No. 1 Studio one singles, det bästa tipsen.

Gregory Isaacs
Knappast särskilt vågat, och inte heller oväntat att lista Gregory som ett måste. Men med över 400 album att välja på, ingen verkar veta riktigt säkert, kan det här kanske hjälpa. Katten med hatten, den sammetslena rösten, charmören och…den tungt belastade, gangster look-a-liken, han med fler barn än fingrar och med ett stundtals struligare liv än någon annan i branschen. Kärt barn har naturligtvis många namn men för de flesta är han kort och gott the Cool ruler.

Hur som helst. Här kommer några tips

Mr Isaacs, inspelad 1977, men släppt utanför Jamaika först några år senare, är tips nummer ett. Sacrifice, Slavemaster (med eget livenummer i filmen Rockers) och tokigt tungt tillbakalutade, men minst lika allvarliga, Handcuff är bara några av klassikerna på denna odödliga lp. Andra album som bör räknas in under kategorin klassiker, och här skulle listan kunna bli hur lång som helst, är Cool ruler, Soon forward, Night nurse (köp den på cd för tunga dubversioner som extraspår), Red rose for Gregory (med monsterhiten Romours)

Steel Pulse
David Hinds ljusa röst, de mystiskt svävande rythmerna och de stundtals väldigt mörka texterna. En given kandidat till bästa brittiska reggaeband all time. Som dock tyvärr, som så många andra, fortsatt spela lite för länge. De tre fyra första plattorna är riktiga guldkorn och tyngst väger debuten från 1978 med klassiker som Ku Klux Klan, Soundcheck och albumbetitlade inledningsspåret Handsworth Revolution. Bandet var under en längre tid en viktig del i brittiska Rock Against Racism och spelade ofta tillsammans med bland annat the Clash, och Tom Robinson band. Ett måste för dig som är det minsta intresserad av UK reggaescenen under sjuttio- och åttiotalet.

Ernest Ranglin
Jamaikansk oldie som fortfarande håller fanan högt. En av de bidragande orsakerna till skaexplosionen i början av sextiotalet, utvecklare av jazz och reggae, studiomusiker för klassiska studio one och en hjälpande hand för bland andra Jimmy Cliff, Prince Buster och the Skatalites. Listan kan göras längre, men jag lämnar historien och tipsar om ett album som spelats in relativt nyligen (1996), Ranglin är trots allt född 1932. Below the bassline är en timmes jazziga instrumentalversioner av eget matreal blandat med en handfull jamaikanska klassiker. Tolkningarna av Toots & the Maytals 54-46 (was my number) och Augustus Pablos King Tubby meets the Rockers uptown är mer än magnifika och fungerar till precis allt. Glöm bara inte att skruva upp basen…