Ni som redan tycker nätet svämmar över av blogginlägg om barn, fåniga föräldraruppdateringar och bilder på småglin i tomteluva kan sluta läsa nu, det här inlägget handlar enbart om kärlek och tre ord.

Han sitter i mitt knä och vi vaggar på stolen samtidigt som Paradis-Oscar brottas med Lif och Liander på datorn, vi vaggar så där försiktigt och jag kliar honom på armen. Vi har åkt pulka, och ärmarna på tröjan är lite blöta. Rasmus på Luffen rullar vidare och Emil frågar om kossor och arga poliser. Ögonen börjar hänga och jag sätter honom själv i stolen och kokar en flaska välling. Ingen pyjamas ikväll, han såg Zlatan på Sportbladets rosa framsida och vill somna i sin Barcelonatröja. Visst säger jag, absolut, jag måste bara göra vällingen först så sätter vi på tröjan sen. Emil måste, säger han och jag skakar på huvudet. Du måste ingenting, kompis. Du måste leka och må bra, nått annat måste inte barn och allra minst du. Han skrattar och vi trär tröja nummer tio över huvudet och lägger oss i sängen. Plötsligt vänder han sig om, tittar på mig och sätter sig upp. Pappa är jättesnäll. Sen tillbaka i viloläge igen innan ögonen slocknar minuten senare. Jag smälter som smör det är som att träffas av blixten. Allt annat än här och nu försvinner, jag hör inte borrmaskinen i lägenheten ovanför, märker inte att the Only ones spelar klart ute i vardagsrummet och känner inte mina iskalla blöta fötter.  Tre trötta ord har aldrig gjort mig så glad. Det är kärlek.