Appropå Stefan Sundström och en längtan efter nått annat…

…så skriver han i sin andra bok, Kärlekens Uniformer (köp den)…Jag har varit med om några otroligt omskakande musikupplevelser i mitt liv, Stones, Ebba Grön i Långholmsparken 1978, kanske några till men mest när jag var väldigt ung och då är man ju mera känslig och det går rätt in. Det här var en av gångerna, fast nu var jag nästan 30 och småbarnsfar och skitskraj för allt som luktade kaos…om första gången han träffade på Gunnar Andersson, sångare i fantastiska Västerbrokören, från Delsbo.

Och det är tamejfan omöjligt att lyssna på Stefan Sundström en förmiddag utan att övergå till VBK och hälsingskt vemod strax efter lunch.

Så jag tänker på när vi satt där vid främre raden på Svea Bio i Delsbo, och det var torsdagskväll och kallt, Lisa och jag för några år sedan. Det var upprorsstämning bland publiken, filmen om ekobonden och bohemen Klint-Olle hade lokalpremiär och delar av Västerbrokören skulle köra ett par låtar som stöd till Olle som förlorat en tvist med myndigheterna. Vi satt tysta i bilen på väg tillbaka och tittade ut över de frusna landskapen. Hälsingland en sen kväll i mars med stjärnor som speglar sig mot den frusna skaren nere vid älvstranden. Rök som stiger från skorstenar och enstaka möten efter den öde vägen in till Järvsö. Död mitt i livet En zombie på topp
Han krälar på en rostig spik för en kaffekopp

Lika grymt och snurrigt som på skiva (eller myspace) och ett defenitivt måste för alla som vill behålla sin mentala hälsa nu när vi går mot julmusik och schlagerfestivaler.

Imorgon tillsammans med Sundström på releasefesten för Ingenting har hänt. 20.00 på teater Moment, Gubbängen,

Ta er dit!