TV kväll 21.30 och plötsligt känns Libanons blodiga historia mer upplyftande än sista kvarten av Debatt. Beirut sent sextiotal förvandlas nästan till ett paradis jämfört dagens Ullared.
Ända ljuset i TV-mörkret som vanligt, Göran Greider
Val 2010
Sossarna goes youtube och allt känns lika trist som vanligt. Jag lägger min röst på ingenting (eller miljöpartiet) och blickar bakåt. Jamaika 1986. Här Cutty Ranks under ett pnp-möte i Kingston
Å andra sidan skippar jag gärna våldet och korruptionen på JA…Men vafan, mer musik mer gata och mer dans här hemma, tack
Och jag gömmer allt jag drömmer och glömmer, sjunger Stefan Sundström på inledningsspåret Glöm din dröm.
Och där går jag längs Södermälarstrand på väg mot Arbetsförmedlingen Kultur en tidig onsdag i slutet av november. Glöm din dröm, och jag öppnar dörren och trycker ner hissen. Nummerlappsautomaten är paj så jag skriver upp mig på en lista vid entrén och glömmer det jag drömmer. Satan, hinner jag tänka innan det är min tur och jag kastas in i det system jag så länge gömt mig för. Nu, en siffra i statistiken och bara en åtgärd bort från krav och intyg. Igår vid samma tid fattig men fri och full av drömmar.
Det kan ju vara bra, säger hon med glasögon vars namn jag inte ens noterade, att du breddar dig. Jo tjena raketforsar´n, tänker jag, som att jag inte försökt. Men jag nickar och tackar istället och får ett papper på vem jag är, vad jag kan och vad jag borde. Ytterligare en i statistiken att sucka sig trött över, en siffra i Babylons tombolahjul.
På väg hem går jag genom Tanto och tittar ut över vattnet som flyter i motsatt riktning, ändå går jag inte mot strömmen. Jag anslöt mig just till armén av döda fiskar jag lovat mig själv att aldrig mer bli, och flyter med i den riktning ams vill att jag ska flyta. Höger Vänster, mig spelar det ingen roll. Jag vill uppåt. Forward ever backward never!
Så dammsuger jag golven, torkar av spisen och försvinner 40 minuter med hjälp av I Roy´s Heart of a lion på glänsande svart vinyl.
Ikväll: Benga på All Out Dubstep men jag stannar hemma med Emil
Fredag: Man Ooman (Man woman) på Kägelbanan
Lördag: Inflyttningsgalej och rubadub i Kransen
Söndag: Back A Yard och Barrington Levy
Livet är rätt ok ändå
18e december på Södra Bar
Här ett smakprov på samarbetet tillsammans med svenska Johan Hugo från Radioclit, lägg märke till samplingen.
”JAMAICAN GIRLS” TERRY LYNN & JOHAN HUGO of RADIOCLIT from phred on Vimeo.
Spana också in Galorebloggens sammanställning av svenska reggae- dancehallvidoes
Voula, ett automatsvar är bättre än inget svar alls, och mer än de flesta faktiskt kostar på sig.
2009-11-25 Johan Röstlund Tack för din ansökan till SLSO-09-60347 - Chefsjuksköterskor sökes till våra två Socialpsykiatriska enheter. Din ansökan kommer att behandlas så fort som möjligt. Har du frågor om förfarandet, hör av dig till kontaktpersonen som är angiven i annonsen. Med vänlig hälsning Verksamhetsområdets personalspecialist Det här e-mailet är enbart avsett som information och kan ej besvaras. Besök oss gärna på www.slso.sll.se
Jakten går vidare.
Som chefsjuksköterska förväntas jag specifikt ansvara för omvårdnadsfrågor, ha övergripande ansvar för läkemedel, aktivt delta i personalfrågor samt bistå vårdadministratv chef i specifika frågeställningar.
Klippt och skuret för mig, till råga på allt är hela släkten på morsans sida full av hårt arbetande sjuksköterskor så erfarenheten finns. Jag testar!
Onsdagmorgon och fortfarande inga svar,
Jag bockar av ansökningar som personlig assistent, inkassochef, radio, teve och tidningreporter, bibliotekschaufför, klottersanerare, knarklangare mm…men nix, dött som i graven. So far.
Småpratar istället med Emil över en talrik fil, lämnar på dagis och…funderar över vad jag tycker om Alkbergs senaste, Nerverna. Tror faktiskt jag gillar den riktigt mycket.
Appropå Stefan Sundström och en längtan efter nått annat…
…så skriver han i sin andra bok, Kärlekens Uniformer (köp den)…Jag har varit med om några otroligt omskakande musikupplevelser i mitt liv, Stones, Ebba Grön i Långholmsparken 1978, kanske några till men mest när jag var väldigt ung och då är man ju mera känslig och det går rätt in. Det här var en av gångerna, fast nu var jag nästan 30 och småbarnsfar och skitskraj för allt som luktade kaos…om första gången han träffade på Gunnar Andersson, sångare i fantastiska Västerbrokören, från Delsbo.
Och det är tamejfan omöjligt att lyssna på Stefan Sundström en förmiddag utan att övergå till VBK och hälsingskt vemod strax efter lunch.
Så jag tänker på när vi satt där vid främre raden på Svea Bio i Delsbo, och det var torsdagskväll och kallt, Lisa och jag för några år sedan. Det var upprorsstämning bland publiken, filmen om ekobonden och bohemen Klint-Olle hade lokalpremiär och delar av Västerbrokören skulle köra ett par låtar som stöd till Olle som förlorat en tvist med myndigheterna. Vi satt tysta i bilen på väg tillbaka och tittade ut över de frusna landskapen. Hälsingland en sen kväll i mars med stjärnor som speglar sig mot den frusna skaren nere vid älvstranden. Rök som stiger från skorstenar och enstaka möten efter den öde vägen in till Järvsö. Död mitt i livet En zombie på topp
Han krälar på en rostig spik för en kaffekopp
Lika grymt och snurrigt som på skiva (eller myspace) och ett defenitivt måste för alla som vill behålla sin mentala hälsa nu när vi går mot julmusik och schlagerfestivaler.
Imorgon tillsammans med Sundström på releasefesten för Ingenting har hänt. 20.00 på teater Moment, Gubbängen,
Ta er dit!
Jag högg ved, säger Stefan Sundström till TT Spektras reporter, om sin tre månader långa rehab efter cykelolyckan förra hösten.
Åh jävlar vad jag också vill hugga ved just idag. Gråtunga moln över en fattig förortstillvaro och man vill bara iväg ett par dagar. Ramla runt i gummistövlar och sparka i marken, spotta och klia sig i håret. Men främst, faktiskt, hugga ved utav helvete och elda utan egentlig anledning. Lukta rök och två dagar intorkad deodorant, ett bastubad och lite rödvin.
Men…Istället stänger jag dörren och gräver ner mig i Fabler från Bällingebro, för säkert hundrade gången. Det går bra det också.
Imorgon släpps Ingenting har hänt, ett av höstens mest efterlängtade. Tjylyssna redan nu, så kommer recension inom kort. Jag tar med Emil och kollar in den korta spelningen i Farsta centrum. 17.30 för den som är intresserad.
På söndag fortsätter Göta Källare sin satsning på reggae. Senast the Congos, och nu ingen mindre än Barrington Levy live på scen. Räkna med sköna rythmer och ett förhoppningsvis förbättrat ljud. För er som mot förmodan inte känner till honom är det mannen bakom 80-tals dancehallklassikern Here I come, flitigt spelad i TV reklamen för ett bredbandsföretag det senaste åren.
Måndag ny vecka. Tre och en halv timmes sol, plus den där kvarten i lördags, över Stockholm i november och utanför fönstret bråkar grannen med tonårsdottern. Nått om klädkontot, men jag lyssnar inte så noga utan stänger av eländet med hjälp av kaffebryggaren. Läser några sidor i Johan Klings fantastiska Människor helt utan betydelse men upptäcker att jag känner igen mej allt för bra för att det ska vara roligt just nu, måndag som det är.
Dessutom, mellan ansökningar och telefonsamtal, skumar jag igenom senaste journalisten och fastnar för en artikel om tuffare tider för frilansare. Pappersinsamlingen…tänker jag och famlar efter en lämplig skräphög i hallen att slänga skiten på. Bestämmer mig ändå för att spara och eventuellt använda som någonslags in your face på mig själv om det mot förmodan skulle vända, det här.
Andra saker sen sist, både bra och dåliga
* Vellinge- suck, orkar knappt uppröras längre, men att försöka elda upp flyktingbarn är väl ändå för mycket även för kkkommunalrådet Lars-Ingvar Ljungman. Fast vem vet egentligen?
* Dubstep- Last night dubstep saved my life Mitt livs nya kärlek, jag har varit seg i starten men nu är jag fast tack vare 150 nya fantastiska låtar jag fick i veckan. Båda händernas tummar i luften, en ny era är här och i fortsättningen kommer mycket av min musik handlas digitalt.
* London- Med eller utan Ian Brown-spelning. Vi far Torsdag om en vecka, och får väl se hur vi gör med konserten. En sak är iallafall säker, mycket kommer vi att göra ändå, men det går inte att komma ifrån att det känns lite surt. Vare sig vi går eller inte.
* Man Ooman- Den danskproducerade dancehalldokumentären visas på Kägelbanan på fredag och jag ska såklart dit. Förmodligen både skrämmande och bra, men främst. Intressant. Absolut värd att kolla upp för den som har något som helst intresse av vad som händer på den jamaikanska scenen just nu, enligt vad jag hört.
Senaste kommentarer