Torsdageftermiddag och ibland får man inspiration av det lilla.
En skogsprommenad, lång och med röda löv- INTE
Två timmar Adrian Sherwood på hög volym- NOPE

Så knackar det plötsligt på dörren och jag sätter det pissljumma kaffet i halsen, grannen tänker jag först, han har väl slut på cigg igen, eller vill prata finlandskryss. Så jag öppnar med sömnig blick och är fullt fokuserad på att spela upptagen, ska hämta Emil förbereder jag mig själv högt i hallen innan jag vrider om låset och öppnar dörren ut mot loftgången.
Hinner inte mer än blinka så står jag där med ett visitkort i handen och pratar städning med någon som vill kika på dammsugaren våran.
Tjena, tänker jag och släpp…

Nejdå, inte här gången. Jag står jag emot. BIG TIME.
Ett blanknej i försäljarens finurliga fejja och jag märker hur han försöker, ler bredare, pratar tydligare och sträcker på sin kostymtyngda rygg.
Så slås dörren igen och jag hör honom genom fönstret, hur han försöker här intill.
Och kvar står jag och tänker, I made it. Trixy sa ifrån, ingen kan lura mig längre.
Vips blev det ett blogginlägg av bara farten också

Nu knackar det igen,
den här gången var det grannen som sumpat ciggen i centrum
Och jag är tillbaka i den trygga verkligheten