Decembernumret av Mojo landade just i hallen och det var knappt att jag tog plasten av omslaget.
Roger Waters med armarna i kors som en annan Hasse Aro på framsidan. Trött blick och en lika trött skiva på köpet. The Wall Re-built. Spännande?
Nej
Dessutom
U2 i stora röda bokstäver
Nej där också,
Inget, ingenting i hela världen skulle få mej att köpa en tidning som headlinar med Roger Waters och U2, men nu ligger den här på soffan och jag känner mig skyldig att bläddra.
En hyfsat intressant intervju med Terry Hall (för vilken gång i ordningen?) visserligen, men kom igen. Vi betalar faktiskt för den här prenumerationen…

Övriga namn på framsidan som eventuellt kandiderar till tråkigaste numret i tidningens historia
Genesis- Aldrig i helvetet
Kiss- Varfördå?
Norah Jones- Gäsp

Det är fan så jag blir mer upphetsad av att läsa de helt bisarra hyllningarna till helt menlösa Markus Krunegård i Sonic
Vilken skitmånad

Torsdageftermiddag och ibland får man inspiration av det lilla.
En skogsprommenad, lång och med röda löv- INTE
Två timmar Adrian Sherwood på hög volym- NOPE

Så knackar det plötsligt på dörren och jag sätter det pissljumma kaffet i halsen, grannen tänker jag först, han har väl slut på cigg igen, eller vill prata finlandskryss. Så jag öppnar med sömnig blick och är fullt fokuserad på att spela upptagen, ska hämta Emil förbereder jag mig själv högt i hallen innan jag vrider om låset och öppnar dörren ut mot loftgången.
Hinner inte mer än blinka så står jag där med ett visitkort i handen och pratar städning med någon som vill kika på dammsugaren våran.
Tjena, tänker jag och släpp…

Nejdå, inte här gången. Jag står jag emot. BIG TIME.
Ett blanknej i försäljarens finurliga fejja och jag märker hur han försöker, ler bredare, pratar tydligare och sträcker på sin kostymtyngda rygg.
Så slås dörren igen och jag hör honom genom fönstret, hur han försöker här intill.
Och kvar står jag och tänker, I made it. Trixy sa ifrån, ingen kan lura mig längre.
Vips blev det ett blogginlägg av bara farten också

Nu knackar det igen,
den här gången var det grannen som sumpat ciggen i centrum
Och jag är tillbaka i den trygga verkligheten

Ingen har väl missat nästa helgs, och hela höstens, ja kanske årets reggaehappening i Stockholm
the Congos på Göta Källare

Extra roligt med nya albumet, Back in the Black ark, nu som då det begav sig tillsammans med Lee Perry
Jag lämnar ett smakprov här, och rekommenderar alla- ALLA- att ta sig dit

Där går tjuven, passa er för tjuven!
Det kändes så iallafall, i förmiddags på väg till cykelhandlarn i Skarpnäck
Eller så är det jag som sett för mycket Alfons senaste tiden.
Hur som helst

Där gick jag och vinglade med den, jag ska inte skriva stulna, för den var faktiskt hittad, rostiga rishögen till cykel vi tänkt montera barnsadel på, Lisa och jag. Med ciggen i mungipan som en annan Lilla Fridolf, och med ena armen runt paketet med barnsadel och med den andra armens stelt frusna fingrar hårt hållande om styret. Punka var det både fram och bak, och eftersom det dessutom blåste kallt mellan husen drog jag upp luvan och kröp in under jackan så gott det bara går, när man balanserar barnsadlar, röker och håller på
Riktigt roligt måste det sett ut, när jag passerade gräsängen som skiljer områdets agnar mot oss andra- vetet- här i gränstrakerna av Bagarmossen/Skarpnäck. Ett gröna linjens 8 mile
Radhusprojekt i fyramiljonersklassen och blickar som stirrar elakt. Krattande tanter vände sina ansikten, barnvagnarna bytte sida och en händig jävel i sina knappt använda snickarbrallor spottade i marken och tog upp sin mobiltelefon.
Jorå, där gick Trixy i fiendeland med halvstulen cykel och rökte marlboro som värsta Gudfadern.

Det var då jag kom att tänka på Göran Hägglund och verklighetens folk.
När jag passerat gräsängen och såg Andersson, Lundström & resten stirra som om ett Ufo, eller rent av Hin Håle själv, landat i deras välansade rabatter.
Ett armageddon av likadana radhus i mexitegel, med carport och jättestudsmattor. Grillarna precis på väg att plockas in för hösten och frun i familjen som står hängd över komposten, för dom sorterar sina sopor väl, verkligehtens folk, det ska gud och Göran Hägglund veta.
Annars var det mest tragiskt där i snålblåsten, och på avstånd hördes bilarna från Nynäsvägen susa förbi. Hem till sitt antar jag, till verkligheten.
Väl framme fick jag fick jag kalla handen, cykelreparatören som vi känner sen förr skakade sitt skalliga huvud och skrattade när jag kom in.
Näru, den här går inte. Ställ den runt hörnet, där vid affären, jag behåller gärna sadeln men resten är värdelöst. Går inte att göra nått år. Slut som cykel,
Tacktack suckade jag, köpte en korv och gick hem igen.
Fortfarande med barnsadel under armen.
Blickarna den här gången var nu ännu värre. Cykel nyss, ingen cykel nu (men nog fan ser den skum ut, lådan han bär på). Jag såg vad de tänkte där i verkligheten och drog en lättnadens suck när jag klev in i trapphuset här hemma i Bagis.
En annan del av samma verklighet, men fan så mycket trivsammare

Soundtrack till min tur verkligehetens villaland, slumpvist utvalt av min ipod
1. My perfect cousin- the Undertones
2.Train in vain (stand by me)- the Clash
3. Black milk- Massive Attack
4. Things in general- the Prefects
5. Music is the Key- the Congos
6. Psycothic reaction- Count Five
7. One of us must know (Sooner or later)- Bob Dylan
8. Common people (passade bäst)- Pulp
9. John Wesley Harding- Bob Dylan
10. Chop chop- Cutty Ranks
11. War- M. Parvez
12. Smoke Buddah- Redman
13. Dub streamer- Finn the Giant
14. Tell me what´s on your mind- Cyril Neville
15.Chief Rocka- Lords of underground
16. I am the rain- Pete Doherty
17. Brand new Cadillac- the Clash
18. One track mind- Johnny Thunders
19. Clamdown- the Clash
20. Memory lane- Nas
21. Got my mind made up- 2pac

Imorgon smäller det för alla dancehallfantaster. Sizzla på Göta Källare, har dock inte bestämt mig än. Väljer Congos och förhoppningsvis Sister Nancy före och spar i sådanafall in några sköna slantar.

Tror dock konserten imorgon kan bli tung, och önskar alla en trevlig kväll.

Boom and go throug

Mer musik, pappa, mer musik ropar Emil i vagnen på väg till dagis.

Morgonen blev sen, och med filmjölk över hela köksgolvet och Global A Go-Go på hög volym ute i vardagsrummet, förstår jag honom. Mer musik!

Så här, en fredagslista till er och till Emil Linton!            

1. Best Dressed chicken in town- Dr Alimantado

2. Junco Partner- the Clash

3. Kingston dub- Dread Foxx & King Rubby       

4. In the year 2525- Ian Brown

5. Friday night- Lily Allen

6. Friday night, Saturday morning- the Specials

7. Original Rastaman- Vibronics feat Ranking Joe

8. Ram dancehall- Lotek Hi-Fi feat Earl J

9. Slow motion- Benjamin Zephaniah

10. Defense dub- Linton Kwesi Johnson

11. Shaktar Donetsk- Joe Strummer

12. Satta- I Roy

13. Loose fit- Happy Mondays

14. Raggamuffin style- Jah Stitch

15. Can´t live like this- Barry Brown

16. Poor and clean- Gregory Isaacs

17. Bad man- Steel Pulse

Dagar som den här, en onsdag mitt i månaden när löven trillat av och det blåser utav helvete, är det svårt att hitta motivation mitt i allt tack men nejtack och abonenten du söker är upptagen för tillfället.

Så jag tog termosen och gick ut i skogen,

och där satt jag på en sten med kaffet, lyssnade på Darkness on the edge of town och rökte i piskande motvind medan jag funderade över hela situationen. Bagis blir inte mer mentalt Badlands än så här, efter en oktobernatt med snöblandat och halka, tänkte jag och tände en ny cigarett medan jag värmde ena handens fingrar innanför jackan.

Så jag skickade några sms. Emo, svarade min vän Charlotta, Emo som fan tänkte jag och mindes hur vi brukade mmsa varandra från tågstationer en vinter för några år sedan.

Hudik-station i novemberskymning, det var Traste Lindén och minus 22. Det kom bilder från Bollnäs svinkalla mornar i februari, när allt såg som jävligast ut. Trasiga järnvägsbommar och skitiga snöhögar längs de öde perrongerna.

Men nu satt jag ensam i skogen och rökte i motvind

Om några timmar får jag dock förhoppningsvis ett annat perspektiv på tillvaron, och släpper mina kvasitankar om ondska och allmänt elände i den egna tillvaron. För den är ytters tillfällig

En kväll för hemlösa, på Debaser medis

Örgryte hotas med böter, efter att deras supportrar hade den dåliga smaken att hänga upp banderollen Frige Dawit Isaak, något som det svenskkka fotbollsförbundet inte gillar. Politik på läktaren, fuck off.                                              

Upp med fler reklamskyltar istället. Låt McDonnalds täcka långsidorna, och klä publiken i Aftonbladets lustiga hattar. Att Dawit Isaaks egen bror spelat i föreningen och att hans barn tydligen går på Öis matcher, är inget förbundet ser mellan fingrarna för.

Samtidigt ryktas det att Svennis, ni vet han som tränade Lazio, ett av de lag i Europa med störst andel fascister bland sina fans, ska ta Nordkorea (Nordkorea!!!) vidare i VM nästa sommar.

Det är en rolig värld vi lever i, verkligen. Låt Sven Göran pröjsa böterna och ställ Kim Jong-il i mål. Ladda bössan!

Precis som med Massive Attack som jag skrev om tidigare finns det musik för varje väder, eller åtminstone känslan för ett väder. I stort sett hela dagen har Ian Browns nya My way studsat ur högtalarna, och jag misstänker att det måste vara hösten, igen. 

Det är brittiska beats och med exakt samma röst som på det tjugoårsjubilérande debutalbumet med Stone Roses. Mycket mer om det skriver jag inte nu, recensionen måste tryckas först.

 Men defenitivt ett av höstens absolut bästa skivsläpp, så missa inte. Passande nog har vi just beställt biljetterna till London i början av december. Och vem spelar inte sista kvällen ute i Brixton?

Vi bokar upp lördagkvällen hemifrån, och det blir förhoppningsvis grymt. Desutom kan jag tipsa om intervjun i senaste numret av Mojo. Appropå beats.

I took my son to see the Notorious B.I.G. story , it was really inspirational. I met Biggie in september 1995 and it was mega. He was like something out of the Bible…Someday I have to pinch myself that I met him

Någon som sett den än föresten?

Då var Londonresan bokad, förhoppningsvis lyckas jag få tag i Delroy Washington, en intervju vore grymt och nu väntar jag bara på ett svar.

Annars då, tack till Bisse som fixat allt med sidan och peppat.

Nu gäller det att dra in cashen också, men först. Kaffe och Aswads självbetitlade debutalbum från 1976, en av de tyngsta brittiska rootsskivorna all time.

1. I A Rebel soul

2. Can´t stand the Pressaure

3. Ethiopian Rhapsody

4. Natural progression

5. Back to Africa

6. Red up

7. Irie woman

8. Concrete slaveship