Hemma från Uppsala reggaefesival.

En sammanfattning är på G, men hänvisar så länge till Galore, där vi under veckan levererar bilder intervjuer och rescensioner.

För den som är mer intresserad kan jag dessutom rekommendera TV4 Upplands festivalsite, de stod för en bra bevakning och det mesta ligger ute på nätet.

Höjdpunkter?
David Rodigans fullständigt magiska spelning sent i Fredagsnatt, P-Danjelsa och Rigos spontangig hos oss i Galoretältet på lördagen och…jag tycker Jaqee var grym, synd bara att P3 avbröt med intervjuer.

Som sagt mer kommer,
men kika in Galore och har du spotify, tanka ner den här…

Och gör som damen här, beställ ditt ex av Galore Magazine på nätet

Hip hop

Mos Def

The Ecstatic

Dwontown/Bonnier Amigo

Först av allt. Most Def kan, det har han bevisat på inte minst den lysande debuten Black on booth sides. Problemet är bara att han hittills inte lyckats komma i närheten av den standarden på något av sina efterföljande album. Och då har det hunnit gå tio år och tre försök.

Ändå fortsätter han att både fascinera och charma såväl kritiker som fans med sitt språk och sympatiska person.

The Ecstatic svänger, jazzigt som vanligt, och med klara inspirationer från mellanöstern men det slutar ungefär där. Korta hopflytande låtar, de flesta under tre minuter och med få självklara utstickare. Undantagen som skiljer sig från resten är History och den tillsammans med Slick Rick riktigt sköna Auditorium.

Mos Def är en färgstark person, med otrolig cred från sina tidiga år i branschen, men för att behålla det krävs det snart ett nytt riktigt starkt album. Inget är fortfarande i närheten av hans första. Han gör sig just du bäst på film, där han som Chuck Berry i Cadillac Records, står för en lysande insats.

Betyg 3 av 6