Jaha, då var det slut och över. Game over för mej och resten av halva mänskligheten. Away med pardans i vardagsrummet, klotgrillar och köpa vin och vilja väl.
De knapplösa knullens tid är här och kvar står jag på perrongen som ett fån och undrar vad som gick snett, vad jag kunde ha gjort men var för lat för att göra. Dessutom luktar jag cigaretter och två dagars gamalt rödvin och när jag tittar mig i spegeln vill jag mest blunda, vågen vågar jag mig inte på. Hemska tanke, och när Lisa låser ytterdörren ligger jag kvar i sängen och drar mig tjugo minuter till och sneglar nervöst mot bokhyllan. Bitterfittan ligger på rygg inklämd mellan musikbiografier och pretentiös kvinnor-på-pedistal-litteratur. Det är Jack som i Kerouac och Jack som Lundell och som i Hit the Road Jack. Män med sprit och taskig attityd, osså Bitterfittan med sitt skrikande rosa omslag. Jag ser hur boken stirrar på mig där den ligger i det litterära patriarkat som är vårt vardagsrum. Vårt vardagsrum.
Jag bläddra försiktigt och flyttar mig till soffan, i skydd av persiennerna läser jag och hoppas att grannarna inte ser min vånda.
Det kliar och jag känner hur hjärtat slår dubbla slag. Infarkt, hinner jag tänka, det gubbigaste av det gubbiga, men det är ingen infarkt utan en plötslig insikt- hemsk och jävlig. Mörk, dyster och så jävla fet. Som jag själv kanske, om 20 år.
Ångest
Och det ska jag ha, det är jag plågsamt medveten om, där jag ligger och bläddrar. Jag och halva mänskligheten, och säkert i synnerhet jag, som pratar så vitt och brett om jämställdhet och kvinnans frigörelse. Om kärnfamiljens bojor och den smutsiga porrindustrin. Jag friserar orden och slår på den feministiska trumman så gud själv (och kanske Gudrun Schyman) skulle klappa sina händer om de nu hörde.
Lika lön, knulla runt- men hålla tunt
Jorå, så här är det att vara den moderna mannen. Jag kallar mej de ibland, lite på skoj såklart.
Vi med värderingar och småbarn. Vi som drar täcket över huvudet och tycker att det är fantastiskt att barnen under sina första år gillar morsan mer, det blir liksom bekvämare då, tänker jag och skäms. Men jag säger inget, jag bara mumlar nått där under täcket, om att imorgon baby, så får du sova ut…
Och så tänker jag på alla förvånade miner och hur jag sträcker på mig, stolt som en tupp, när folk frågar om föräldraledigheten. Jorå vist, jag var hemma. Två gånger längre än Lisa faktiskt, hon får sköta karriären så fixar jag här hemma som en annan Claes Borgström. Och jag tänker på att jag oftast lagar mat, och att jag såklart skriver om det efteråt- här, och hur jag diskar och donar. Lisa, däremot, eller valfri mamma på hela förbannade planeten, gör väl aldrig nått väsen av sig efter en heldag på jobbet- och med, som grädde på det manliga moset, kvällstvätt och sagostund som de sista timmars fina final.
Och nånstans finns ju tanken där. Vad jämställd jag är!
Så helvete heller, hör jag Bitterfittan väsa
* Jag blir ofta full, medan Lisa är duktigare (flickor blir oftast lärda till det) på att hålla igen
* Jag pyntar färre räkningar, och lägger mina sparade slantar på sånt jag tycker VI har nytta av. Roliga saker som skivor och böcker. Däremot har jag aldrig sett henne bläddra i, till exempel, History of organized crime. Trots att jag köpte den till OSS. Här baby, en bok om maffian i Ryssland och kolasyndikaten i Karibien…
*Mina skivor stor i prydlig givakt och väl synliga i bokstavsordning, Lisas däremot ligger i en låda på golvet
* Jag har rätt dålig koll egentligen, på vinterkläder, d droppar och bilbesiktning. Jag håller i hatten och hoppas att allt ligger där det brukar.
* Jag pratar som fan, medan Lisa gör. Action speak louder than words och därför står jag väl snart på den där perrongen med en bunt skivor i handen och vinkar förvånat hejdå till familjeliv och framtid.
Efter bara några sidor av Maria Svelands uppgörelse, med mig själv, sig och hela sin förbannade samtid, så förstår jag att det är kört. En framtid kommer och då ska brudarna, tvärt emot vad Stefan Sundström (ännu en man) en gång skrev, fortplanta varandra och världen blir ett lesbiskt paradis. Jag och halva mänskligheten får lämna jorden med buller och bång och titta ner från månen på hur de fördelar sina arbetsbördor och skrattar och super sig fulla på romocola och elefantöl. Själva kommer vi att ångra oss så jävla hårt. Att vi inte diskade de där tallrikarna, att vi inte tog den där lördagsmorgonen och att vi inte var först med att skriva in ungen på dagis. Vi var väl så upptagna, antar jag, med att prata vinyler och billigt gräs och blåste våra arroganta rökringar under köksfläkten. Så vi hörde inte Stone Roses-skivan som repades och kastades i väggen och hur revolutionen tog sina första smygande steg strax efter att barnen somnat och Patti Smith rivit ur sig sina inledande förbannade toner.
Men våran, den pratande och självälskande delen av mänskligheten, tid är förbi. Vi tar våra sista bloss och följer rökringarna ut i intet. Mot månen och med svanssen mellan benen.
Om några timmar slutar hon, och här sitter jag i långkalsonger och tycker synd om mig själv. Och i hemlighet ler jag lite stolt över att både lämnat och hämtat på dagis när ni läser det här. the modern man…stolt som en tupp, snart nackad som en höna
Bye bye bad man, din tid är inne och du, Christer Björkman, Fidel Castro och Nick Hornby, ni kommer aldrig till himlen, hör jag en röst säga.
Senaste kommentarer